Sveriges mest kända ensamkommande flyktingbarn, Harry Schein, skickades från Österrike tidigt när andra världskriget bröt ut. Modern offrade sig så att hennes son kunde undkomma nazisterna och koncentrationslägren. Från ett överklasshem där kultur högaktades, hamnade han på småländska landsbygden och kulturkrocken var total. Att äta matrester kändes fel och unge Harry förväntade sig att bli serverad. ”Citizen Schein” är inte endast en dokumentär om ett geni utan också en betraktelse över dåtiden som säger något angeläget om nutiden.
Maud Nycanders dokumentär om Schein, som var vän med Olof Palme, påminner väldigt mycket i stil och atmosfär om Nycanders tidigare ”Palme” som kom ut 2012. Ännu en gång följer vi en extraordinär man.
Medan Palme växte upp i bekvämlighet för att upptäcka omvärlden var Schein alltid på något plan betungad av sin historia. Att säras från sin familj, förlora sin mor och sedan av olika orsaker aldrig få riktigt nära relation till sin syster igen skapade en ensam och längtande människa. Från ett yttre perspektiv en fenomentalt framgångsrik man. Kemiingenjör som uppfann en vattenreningsmetod, filmkritiker, Filminstitutets grundare, Guldbaggens grundare, författare.
Harry Schein uppnådde allt han ville på bekostnad av äkta närhet. Genom hela livet såg han sin familjs uppoffringar som ett svek. Hjärtat läkte aldrig. Han verkar också aldrig riktigt ha närmat sig människor. Oavsett vem som uttalar sig i ”Citizen Schein” handlar berömmen om hans briljans i yrkeslivet, vilken begåvad människa han var, vilken konversatör han var och karisman. Få talar om hans grundpersonlighet.
Maud Nycander har gjort det smarta draget att inte blockera sin historia eller huvudperson. Ibland krävs nyskapande och ibland stabilitet, den vise vet vad som lämpar sig. Harry Scheins explosiva personlighet och åtaganden passar bäst i en traditionell dramaturgisk modell. I filmen går vi från punkt A födsel till punkt B avlidande. Har du en karaktär i centrum som själv lyser fram utan hjälp är det bättre att inte distrahera med för mycket annat.
Trots att personen Harry framträder en hel del, även om människan är hiskeligt fascinerande och intressant, lyfter filmen rejält för att den är så historiemedveten. Regissören använder sin huvudperson för att öka förståelsen för det som idag kallas ”utanförskap”. Tomheten som lämnats i Scheins liv är mycket svår att fylla. Nycander berättar allt detta ytterst klart samtidigt som hon undviker övertydlighet.