Urspårat
Foto:
Det tog inte lång tid mellan att meningen sades, tången togs fram och tanden var ute. Jag han reagera ovanligt mycket under den korta stunden.
- Det vill jag inte, var min första bestämda och vädjande kommentar, men jag lyckades övertalas.
Jag bleknade, fick hjärtklappning och hade jag inte redan befunnit mig i liggande ställning skulle jag ha gjort det vid det laget. Jag tänkte på alla dessa historier man fått höra om visdomständer. De går sönder, de måste opereras bort, det gör ont och blodet forsar. Hade jag inte varit helt ovetande om att det var just en visdomstand som hade gått sönder den där dagen hade jag aldrig sökt en akut tandläkartid. Att dra ut visdomständer är ju det farligaste man kan göra här i livet, det vet väl alla. Men när tandläkaren snällt meddelade mig att det var ett måste att dra ut den, om än det kunde vara lite besvärligt, var det bara att gapa stort. Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte var själva stunden hos tandläkaren som var det värsta, det var tiden efteråt. Det var då jag insåg att jag måste vara den enda människa i världen som inte redan hade dragit ut några visdomständer. De historier jag slapp höra innan ingreppet, ingen visste ju om att det skulle ske, fick jag lyssna till nu. Det var medlidande jag ville ha när jag berättade för alla jag mötte om hur hemskt det var och hur synd det var om mig. Jag ville inte höra historier om hur jäkligt det kunde vara dagarna efter ingreppet. Vad än jag berättade, till exempel att hela min lägenhet var full av blod eftersom det inte slutade blöda i min mun på flera dagar, vilket ändå var en ganska väl tilltagen överdrift, hade alla andra varit med om något värre.
Chefen tyckte inte att en visdomstand var något, han hade minsann tagit bort alla fyra. Jag tror det mumlades något om operation där också. En annan arbetskamrat berättade glatt om hur ont hon haft i flera dagar efteråt. Värst var nog ändå han som hade dragit ut alla tänder och bara kunde få i sig mat genom ett sugrör.
Så här några månader efteråt börjar jag så smått inse att jag faktiskt kommer att överleva tandutdragningen, även om det fortfarande är mig det är mest synd om. Omgivningen har tystnat och jag börjar undra om det inte finns någon som snart ska drabbas av det stora ingreppet. Jag väntar nämligen på mitt offer och drömmer om de skräckhistorier jag ska berätta. De ska handla om operationer, blod i mängder och nära döden-upplevelser. För det var väl så det var för mig?
Så jobbar vi med nyheter