Urspårat
Foto:
Jag har insett att det bara blir värre med åren. När man har växt upp kan man inte bara vara med och tävla om att bli klassens Lucia, utan man kan också bli stadens eller ännu finare landets. Först krävs det dock att man blir utvald till att få vara med och tävla om att bli Lucia och sedan gäller det att vara med och tävla om att få flest röster. Fast det handlar nog inte så mycket om tävling. Det rör sig mer om vem som har flest vänner och störst släkt. Ju fler som röstar desto fler röster får du, helt enkelt. Vad är det annars som avgör? Den som är snyggast? Nej, alla är snygga annars blir man inte uttagen att delta i tävlingen. Den som har bäst egenskaper eller trevligast intressen kanske? Nej, alla Luciakandidater tycker om barn, tränar, vill gärna resa, önskar sig fred på jorden och vill bli Lucior för att de vill sprida ljus och värme.
De som inte vinner blir automatiskt tärnor. Pepparkaksgummor får inte ens finnas med i de stora, fina Luciatågen. Där är man borträknad från början...
Fördomar? Kanske, jag har ju aldrig fått vara med i den här världen så jag kan inte veta.
Jag har ett annat Luciaminne som jag brukar ta fram och titta på lite då och då. Det är ett fint minne. Så vackert att jag har det i plånboken. Det är en bild från Luciafirandet på min förskola. Där fick alla vara det de vill vara och där i mitten står jag som Lucia. Det var enda gången.
Bitter över att jag aldrig fick vara Lucia? Kanske lite. Men mer dåligt mår jag över vetskapen om att det bland mina gamla kassettband därhemma finns ett som det står Lucia, klass 2E, Sandtorpsskolan på. Eländet spelades in och det enda jag hör är "Vi komma, vi komma från Pepparkakeland".
Så jobbar vi med nyheter