Urspårat
Foto:
- Ja, skrek vi förtjust.
Vi, det var jag och några släktingar varav de flesta aldrig tidigare suttit på en hästrygg.
Vi fick vissa instruktioner för hur vi skulle göra för att få hästen att tölta. Jag kommer inte i håg dem nu och jag kunde inte lära mig dem då. Det jag tog fasta på var ledarens ord om att vi skulle märka när vi töltade, det skulle då kännas skönt att sitta på hästryggen. Det blev aldrig bekvämt för mig, så jag antar att jag aldrig fick hästen att tölta. Det var inte bara ledarens instruktioner jag inte mindes den där sommardagen. Jag borde ha kommit ihåg det som hände sisådär 20 år tidigare. Då var jag åtta, nio år och varje vecka gick jag till ridskolan, satte upp i sadeln och var livrädd. Sen slutade jag, inte att vara rädd alltså, utan att rida. Hade jag kommit i håg det hade jag inte så kaxigt sagt att jag skulle följa med. Jag konstaterade bara att så farligt kunde det väl inte bli, vare sig för mig eller hästen då skulle man ju inte kunna ordna turridning på islandshäst. Framme vid stallet var jag framfusig och noggrann med att berätta att jag faktiskt hade en viss erfarenhet av hästar.
- Nu ska vi gå ut och hämta hästarna i hagen, sa ledaren och min kaxighet var borta.
Jag har sällan känt mig så skakig, så likblek och så livrädd.
Även islandshästar ter sig tämligen stora när de är många och hellre vill galoppera i hagen än bli infångade för att få ett gäng hösäckar på ryggen. Att ta sig upp på hästryggen var inte det enklaste, inte heller att veta vad som är stigbyglar, grimma, tyglar och skänklar. Nu hade jag tur, för min häst började gå utan att jag, i alla fall inte vad jag vet, gjorde någonting.
- Stopp, stopp, skrek jag, men på något konstigt vis lydde hästen mig inte.
Att skritta gick sedan rätt så bra och jag kunde börja slappna av. Sedan kom det här med tölt, trav och galopp samtidigt som skogsvägen övergick till stig. Jag fick genast håll och jag var rädd, ordentligt rädd. Efter en paus vid en sjö var jag också rejält trött och hade framförallt ont i baken. Jag suckade, gnällde och led. Det var då chockupplevelsen skedde. Gruppen delades upp. Längst bak red de som bara ville skritta och längst fram de som ville galoppera. Jag råkade hamna mittemellan, vilket innebar att min häst satte av i galopp för att hinna i fatt kompisarna där framme. Där hängde jag och slängde, blundade och tänkte enbart på att hålla mig kvar.
Plötsligt skymtade jag en häst, utan ryttare. Eftersom jag vet att det gick bra för den som ramlade av kan jag skriva att jag aldrig känt mig så glad som i det ögonblicket. Nu stannade ju även min häst. Sista biten gick sedan i lugn takt, och lugna var även mina rörelser en lång tid efter detta. Jag kunde inte sitta, inte gå och insidan av mina lår var täckta med blåmärken. Hur det gick för de andra? Alla rörde sig konstigt, en stukade tummen, en fick ett blåslaget bröst och en fick linda två skadade fingrar.
- Nästa sommar gör vi det igen, säger de nu.
Då ska jag säga nej bestämt och minnas varför jag redan som barn insåg att det här inte var någonting för mig.
Så jobbar vi med nyheter