Urspårat
David Iwung
Foto: Fotograf saknas!
Någonstans i uppväxten förvandlades jag till badkruka.
Inte den sorten som tveksamt doppar tårna i vattnet, frustar hur kallt det är precis innan hela själen fryser till is och till sist viker sig för grupptrycket och hoppar i med livet insats.
Nej, det här är värre än så.
Är det inte perfekt temperaturat vatten - sisådär en 25 grader - velar jag att glida ned i badkaret hemma.
Ft Lauderdales inbjudande sandstrand eller under en stekhet sol i Ayia Napa spelar ingen roll.
JAG VÄGRAR ATT GÅ I VATTNET.
Ännu mer att hoppa och tänker inte ens tanken att dyka.
Vad som orsakat denna veliga fjollighet grubblar jag på varje sommar.
Jag famlar i mörkret utan att bli ett skvatt klokare.
Stig Helmer Olsson-varning - jag vet men det är jävligt jobbigt.
Alla älskar att bada som barn, inklusive undertecknad som vägrade att kliva ur trots att mamma hotade att plocka in både kvällsmat och ställa in frukosten dagen efter.
När jag riskerade att bli utan födelsedagspresenter och julklappar, vek jag alltid in. En skopa överdrift naturligtvis, men hon stod där precis som så många generationer mammor innan och bönade och bad:
- Snälla David, du kan bada i morgon också. Vi måste gå hem nu.
Men David ville inte.
Han ville vara kvar till fingertopparna var så skrynkliga att de inte längre gick att känna igen.
Men som sagt, sen hände något.
Vattnet blev en fiende som med sin totala grymhet och oförutsägelse framkallar ytterst obehagliga känslor när man står där och velar.
För det jag gör fortfarande.
Hoppa i, stå kvar? Stå kvar, hoppa i? Beslutsångesten studsar i skallen och slutar oftast med samma sak: jag står kvar.
Det gör mig inte ett skvatt att bli kallad badkruka. Inte ens badkrukornas badkruka.
Jag erkänner att rädslan att bli huggen av en gädda, kliva på en vass pinne, få nyllet fullt av en läskig massa av sjögräs, råka väcka Loch Ness-odjuret (vad säger att besten inte har flyttat från Skottland?) eller upptäcka världens enda vithaj i skärgården är saker som jag funderar på varje gång jag skådar ett vattenbryn.
Farfar Sture studsade i leopardbadbrallorna och landade med ett alltid lika perfekt dyk i S:t Annas vatten.
Varje dag, varje sommar.
Han kunde inte bry sig mindre om temperatur eller ovan nämnda faror.
Känslan att bada gjorde att han kände sig levande.
Jag vill njuta av samma frihet i sommar.
Första steget blir att klara av att ramma Centralbadets vattenyta, ett stort steg jämfört med badkaret.
Går det bra kan det bli ett dopp i Ågelsjön eller kanske rent av Medelhavet på semestern.
I sommar ska krukan krossas.
Så jobbar vi med nyheter