Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Urspårat

Foto:

Kultur och Nöje2001-11-13 00:00
De senaste dagarna har det senare visat sig mer än tydligt i och med Ludmila Engquists erkännande om doping. Hon, ryskan som kom till Sverige, gjorde fantastiska resultat och därmed blev Ludmila med hela svenska folket och som mottogs med värme och glädje. Så kom cancern och Sverige sörjde med stjärnan. Hennes comeback beundrades, men sedan sörjdes det åter när hon lade av. Vi gladdes när vi hörde om bobsatsningen och att vi där skulle kunna få heja på Sverige igen. Så kom hennes erkännande om dopning och vips så var besvikelse, ilska, hat och fördömande orden för dagen. Mest av alla hatade mina kära kolleger journalisterna, men också svenska folket. Nu ville vi inte längre att Ludmila Engquist skulle vara Ludmila med oss. När det gick bra för Ludmila kallades hon svensk, efter erkännandet blev hon plötsligt ryska.
Och i Ryssland där fuskar alla, tycker de som anser sig veta. De som anser sig veta påstår plötsligt också att de alltid har vetat att hon dopade sig även när hon sysslade med friidrott och därför borde hon nu bli ifråntagen sina medaljer. Hur gick det med påståendet att inte döma förrän det finns bevis?
Det är rätt att fördöma Ludmilas handling denna gång. Det är alltid förkastligt att dopa sig, att fuska. Men det här har antagit proportioner som inte är av denna värld.
Ludmila råkar vara en av få idrottspersonligheter som även engagerat mig. jag har beundrat henne och hon har fått mig att då och då vilja titta på sport. Jag har uppskattat att hon kritiserat dopning. Därför blev även jag besviken och arg efter hennes erkännande, men efter det hon utsatts för har jag tänkt om. Vi ska fördöma det faktum att hon dopat sig, men vi ska inte döma och framförallt inte i det som vi inte vet någonting om. Borde vi inte istället för att bara skrika "Fuskare" ställa oss frågan varför Ludmila har dopat sig?
Naturligtvis är det hennes ansvar, men är det ingen annan som också har ett ansvar vad gäller dopingproblemet? Vad gör ledare och tränare, vad gör organisationer och föreningar? Hur mycket spelar det faktum, att idrottsvärlden börjat handla om stora summor pengar, in? Borde vi inte ta tag i grundproblemet stället för att peka ut en syndabock?
Jag fördömer bestämt all form av dopning, men att agera domare överlåter jag till dem som kan det.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!