Urspårat
Foto:
Inte bara för att jag plötsligt kan klappa händer eller yttra vilka primalskri som helst beroende på känslorna utan också därför att synen på fotboll förändras radikalt när man flyttar sig en hörnspark bort från pressbänkarna mitt på arenan till en plats i periferin.
Bara en sak som det praktiska.
Nu hoppas vi allt positivt händer under "rätt" halvlek, d v s när "snoka" anfaller mot vår sida. Gärna då i andra halvlek, när solen är på väg ned och du slipper kisa för att kunna uppleva matchen.
Så till själva underhållningen.
I den s k ödesmatchen mot Kalmar häromsistens antecknade jag vilt och hejdlöst, nästan varenda anfall under matchen kunde slutat med mål och efteråt nickade vi åt IFK-tränaren Håkan Ericsons analys om "hawaii-fotboll" och fattigt försvarsspel som måste rättas till och hur han skällt ut spelarna efter noter. Ska kanske påminna om att IFK vann med 5-1 och att publiken lämnade Idrottsparken i eufori.
De inledande raderna stämmer förresten inte helt, för i just den matchen fick reportern chansen att vara analyserande krönikör och där instämde jag också i hyllningskören kring finske succémannen Antti Sumiala som började sin karriär i stan med att skjuta tre mål och han kunde sannerligen inte anklaga smålänningarna i backlinjen för snålhet. De var generösa så det räckte och blev över under hans gala-kväll.
Annat mot "Gnaget" i söndags.
Dessutom vill jag här revidera min jämförelse. Sumiala har vissa drag av Janne Hellström, visst. Men den något krokig ryggen och den sparsamma spelstilen passar mer in på danskarnas 80 talshjälte Preben Elkjaer. Preben Träben vaknade bara till liv i straffområdet - eller vid stanken av en cigg. Han kedjerökte och tog gärna ett bloss på muggen i paus.
Bilden av spelarna är inte alls densamma från de olika vinklarna. Där jag från ena sidan ansåg målvakten Balász Rabócki som en räddare och den bästa värvningen, ser jag från den andra en osäker linjeslickare som kan stå fastvuxen på mållinjen och enbart lever på sina reflexer.
Precis som ena ögat kan älska Fredrik Bilds släpiga steg och farliga nickar, kan det andra sakna den resoluta och självklara backklippan Filip Apelstav som försvann ur laget samma dag som styvpappa B-A fick kicken från klubben.
Eller där en halva hånflinat åt "Salle" Östlunds snedsparkar tycker den andra sidan att han är en av dagens stora hjältar. För att inte tala om hur en del beundrar IFK:s egen Schwarz, "Blomma", för hans hänsynslösa framfart på planen kan den andra vara övertygad om att hans enda position i laget borde vara ytterback.
Är det spelarnas bristande självförtroende eller tränarnas order som ligger bakom den fega taktiken så fort IFK tagit ledningen eller känner doften av poäng?
Det sistnämnda undrar vi nog båda två.
Så jobbar vi med nyheter