Urspårat: Det välsignade klimathotet
Tillåt mig tvivla. November är över och jag överlevde, men jag tvivlar på att jag överlever ännu en. Trots det välsignade klimathotet.
Jag är till och med beredd att starta en folkrörelse för mer värme, högre temperatur. Och jag tänker inte ge mig förrän medeltemperaturen ligger runt 20 varma sköna grader. Jag ska ge bort utsläppsrätter till alla jag känner i julklapp, inte så glamoröst kanske, men det är med sann och innerlig värme jag gör det. Då kanske vi redan i mitten av januari kan släppa ut så mycket värme att vi kan plocka fram bikinin igen. Det är bara en sak jag inte riktigt fattar. Den som sköter samkörningen av värme och ljus tycks ha missat nåt.
Det är ju så mörkt ute att man lätt kan tro att man befinner sig i en polsk kolgruva. Folk går omkring som gråa statister i en film och kuvar under fuktiga vardagsfiltar och tvingas tänka ut överlevnadsstrategier på kvällarna innan de ska sova.
Vissa länder fick sol och värme så gott som hela tiden. Vi fick Bergman och Norén. Så orättvist. De fick brunbrända kroppar och varma hav, vi fick glåmighet och solarium. De fick paraplydrinkar vi fick paraplyer. De fick samba och tango vi fick schottis och snoa. Tänker man på det så framstår klimathotet som ren upprättelse. Tänk så skönt våra barnbarnsbarn kommer att få det och hur mycket pengar de kommer att spara när de slipper köpa dyra vinterkängor, dunjackor och resor till andra sidan jordklotet.
Det finns folk som har uppenbara problem med att se ljuspunkterna i livet. Som gräver ner sig i domedagsprofetior och skräckpropaganda. En novembermorgon kanske jag vaknar av solens värmande strålar och allt jag behöver tänka på är hur jag ska komma i bikinin, vilken drink jag ska blanda till och hur många extravarv med bilen jag ska köra. Den tanken får mig att sova gott om nätterna.
För tänk om det istället vore en istid som närmade sig, minusgrader, snöskottning, stelfrusna händer och ångest - då skulle jag verkligen känna mig hotad.
Så jobbar vi med nyheter