Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Tunna pärmar fyllda av visdom

Foto: Jurek Holzer / Svd / SCANPIX

Kultur och Nöje2008-05-20 03:00
Jan Nordström
I sin nyutkomna diktsamling, den första sedan hon fick Nobelpriset år 1996, är Wislawa Szymborska - som sig bör - lätt igenkännlig. Samma vardaglighet i språket, utan någon som helst ordprakt; denna humorfyllda och samtidigt så oförutsägbara samtalston, som man inte kan annat än vilja lyssna vidare till. En tunn, men med visdom fylld, diktsamling är det; än en gång kongenialt översatt av Anders Bodegård. Äldre har hon ju blivit; 82 år när den här samlingen för tre år sedan gavs ut i hemlandet Polen. Om livets korthet, allts förgänglighet, ögonblicken som aldrig kommer åter... av sådant har det blivit mer. Medan tonfallet förblivit detsamma, om än med mer stänk av vemod än förut. Åter diktar hon om livets slumpmässighet, hur det lika väl kunde ha blivit på helt annat vis. Om frågor som, efter en lång livsväg, likväl kvarstår obesvarade. Om tidens ohjälpliga gång, gestaltad till exempel i en grekisk staty så bortvittrad att endast en vacker torso nu återstår. Och som, med en så omisskännlig Wislawa-formulering, föranleder reflexionen: "Också tiden förtjänar lovord här,
ty den har hejdat sig i arbetet
och skjutit upp någonting till senare." I en av dikterna ges ordet till en hund - "Det finns hundar och hundar. Jag var en utvald hund." - där man mot slutet förstår att husse, som bara försvinner, nog inte kan ha varit någon annan än Adolf Hitler. Jag kan inte förklara varför även denna dikt gör ett så starkt intryck på mig. Bara konstatera, att den gör så. Flera dikter gestaltar det oundvikliga slutet, så som ingen än Wislawa Szymborska skulle kunna formulera det. Som när hon lyckas intervjua Atropos, den av antikens tre ödesgudinnor vars uppgift var att klippa av livstråden, och som också hela dikten igenom - med dess frågor och svar - är fullt sysselsatt med sina för oss så ödesdigra bestyr. I dikten "Dagen efter - utan oss" går livet vidare, som om verkligen inget särskilt alls hade hänt. På natten spricker molntäcket upp i hela landet, men från väster drar ett regnområde in. Och: "Följande dag
ser ut att bli solig,
fast de som ännu lever
bör bära paraply." Återstår ju då, så som oändligt många gånger sagts men väl nära nog lika många gånger glömts och försummats: Att leva det liv man har, ta vara på den utmätta tiden. Genom åren har Wislawa Szymborska med viss förkärlek visat fram genom att negera, beskriva någots inte närvaro utan frånvaro. Här synliggör hon allas vårt "carpe diem" i en dikt betitlad "Ouppmärksamhet", och som inleds: "Illa skötte jag mig i kosmos igår.
Jag levde ett helt dygn och frågade inget,
och förvånades inte över något." Men livet kräver, så som diktens avslutningsord utsäger, faktiskt något av oss: "lite uppmärksamhet...
...och ett förbluffat deltagande i detta spel
med okända regler." Det oförlikneliga lilla häftet avslutas med det, som också utgör bokens titel - ett kolon. Av mig här uppfattat som skiljetecknet framför de svar på de eviga frågorna, som vi aldrig kommer att få.
En ny bok

Wislawa Szymborska

"Ett kolon"

(Anders Bodegård)

Elleströms

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje