Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Trögstartad fest i De Geer

Foto: Robert Svensson

Kultur och Nöje2009-01-07 03:00
Anna Sköldh
Med lite bubbel i ena benet och några praliner i det andra begick vi festkonserten i De Geerhallen, den traditionella på Trettondagsaftonen. Och det var nog tur att vi preparerats en aning, för feststämningen kom minsann inte av sig självt denna gång. Det går nog inte att ta ett helhetsgrepp för att enkelt bena ut vad som inte ville sig. Kanske var det undertecknad som frusit för mycket under långledigheten och inte riktigt tinat upp i tid. De medverkande visade sig dock från sin bästa sida och bidrog med vad de skulle och det var nog där som min ambitionsnivå som lyssnare och det faktiska resultatet inte riktigt stämde överens. Uvertyren till Wagners Mästersångare angav klangen, inte så sprittande utan mer som stämningsfull samlingsmusik, och sedan var det dags för solisterna. Med dunlätta toner i ett sorts övertonsregister fick vi höra Iulia Elena Surdu sjunga ur Gounods Faust. Hennes flortunna koloratur kom till sin rätt i Brevduetten ur Rossinis Barberaren, här tillsammans med Johan Wållbergs baryton. Han sjöng även Grevens aria ur Mozarts Figaro och fick bättre bett i tonen när det fanns en dramatisk underton. Efter paus gick man igång med Korngolds charmfulla filmmusik till Slaghöken. Ur hans Die tote Stadt hörde vi Wållberg förmedla en lyrisk ådra och mina tankar gick till en stilla bäck. Hans bästa insats var för övrigt i "Då går vi till Maxim" där han på svenska fick sjunga lite burleskt, dock i ett svårt läge för hans ganska begränsade baryton. Klokt nog så hittade han genvägar genom sången och visste att använda denna lösning. Mera Lehar hörde vi i Vilja-sången där Surdu ömsint och välsvarvat fick briljera ut i den smäktande tongångarna som dirigenten Ringborg beredvilligt lät oss sjunga allsång till. Här märktes att orkesterns svällare för kvällen var mycket välsmord för den öppnades och stängdes på minsta möjliga tid. Ringborg hade ett digert arbete med att både dirigera och konfernciera konserten och visst fungerade det. Vardagsrumskänslan låg nära till hands och det var en trevlig kväll, men nog har man mer att bjuda på när det skall vara lättsamt och festligt i Norrköping.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje