Tjejmilen - folkfesten och hatet
Carolina Häggkvist
Foto: Fotograf saknas!
- Är ni redo tjejer? vrålade speakern.
- Jaaa! vrålade tjejerna.
En dag som denna var alla tjejer, oavsett ålder. Runt omkring mig studsade, trampade och laddade nästan 20 000 flickor, kvinnor och damer. Tanten i rosa bredvid mig log peppande och den uppsluppna stämningen dämpade nervositeten något. Visserligen hade jag inga vinnarambitioner, men jag ville ändå prestera en god tid som jag inte behövde skämmas över.
Jag tänkte inte gå på samma misstag i år igen. Misstaget att vara ärlig. Sist hade jag ställt mig där jag egentligen hörde hemma. I startfålla nummer fem. Tillsammans med de som joggar på 59-60 minuter. Där hade även nyförlösta mammor med barnvagnar och kutiga pensionärer med stavar stått. Positivt tänkande i all ära. Men att dessa tjejer faktiskt trodde att de skulle ta sig de 10 000 metrarna runt Djurgården under timmen verkade idiotiskt. Ungefär lika idiotiskt som att tro att begreppet "gå ut och ta en öl" verkligen betydde en öl.
Därför hade jag i år ställt mig i grupp två, under 48 minuter, fast jag visste att det var en teknisk omöjlighet. Som tur var visste ingen annan det och jag konstaterade lättad att gruppen var barnvagnsfri. Men det var trångt och vansinnigt svettigt fast uppvärmningen inte ens hade börjat.
Tanten i rosa klev mig på foten och blev i samma sekund kärringen i grisskärt. Jag fick lust att fälla henne. Vad gjorde förresten hon i grupp två? Ägnade hon sig kanske åt bloddoping mellan syjuntorna? För att vinna Vårruset i Vänersborg. Det kändes som den enda rimliga förklaringen till varför hon och jag stod bredvid varandra på startlinjen.
Jag vände mig åt andra hållet. Det skulle jag inte ha gjort. Där stod en grupp värmlänningar och pratade värmländska.
- Dä ä otroolit roolit med sådana hära folkfäster.
Om de bara sprang hälften så fort som de lät glada skulle de garanterat slå nytt banrekord. Pang. Så var vi iväg. Efter en kilometer stod en klämkäck kille och skrek att det bara var nio kvar, har ni roligt?
Ser det ut så? tänkte jag syrligt. Det borde vara förbjudet att titta på vid löptävlingar. Om det nu prompt måste vara tillåtet borde det ske under sträng tystnad. Överträdelse borde beivras. Med fängelse. Vad sitter du inne för? Jag hejade högt under Lidingöloppet.
Allra bäst vore förstås om de 20 000 tjejerna bara kunde kliva ut genom dörren där de bor, springa en mil och sedan per post erhålla en banan, lite ostkaka och var sin medalj.
Vid fem kilometer fick jag blåsor ovanpå blåsorna och jag kände hat mot tjejerna i min omgivning. Vid sju hatade jag kvinnor i allmänhet och vid nio övervägde jag att sluta kalla mig själv för feminist. Jag dundrade in i målet efter 54 minuter och 36 sekunder.
Fly förbannad haltade jag bort till funktionärstältet för att anmäla mig till Tjejmilen 2005. Gör man det före november får man en gratis t-shirt värd 120 kronor. Fast nästa år tänker jag smyga mig in i startgrupp ett.
Så jobbar vi med nyheter