I de värsta stunderna under "Song To Song" börjar jag undra varför Terrence Malick hatar mig. Vad har jag gjort för att förtjäna denna extrempretentiösa tillställning om gravt emotståndliga hipsters? Trots dess visuella prakt har "Song To Song" många mil att ta igen på sin på alla sätt överlägsna föregångare "Tree Of Life".
I centrum har vi Faye, BV och Cook. Namn som knappt viskas fram och saknar närkontakt med verkligheten. BV och Cook är framgångsrika musiker, diverse verkliga världsartister gästspelar, som båda har olika typer av romantiska kopplingar till Faye. Det är de välbärgade och kändas sfär vi rör oss i. Malick arbetar på sensmoralen om tomheten i yttre framgång, om människorna som lagt sin själ på hyllan, om ytlighet, om ondska, om godhet. Av sin tittare kräver han enormt mycket eftersom du ska stå ut med en hel del för att komma till den kärnan. Inte för att den är svår och komplex utan helt enkelt inte tillräckligt välgjord. Filmhistorien har återberättat samma moral många gånger om, den kan göras på olika sätt. Avsaknad av dramaturgisk dynamik är inte vägen framåt. Dryga två timmar av människor som talar sparsamt med varandra medan de sakta snurrar omkring i rum är tålamodsprövande. Majoriteten av dialogen är olika karaktärers inre samtal. Till skillnad mot "Tree Of Life" och dess filosofiska funderingar över livet är "Song To Song" snabbmatsversionen av sådant djup.
Malick fortsätter också med sin vana att anlita enbart vita, bildsköna skådespelare vilket bidrar till en verklighetsfrånvänd känsla. Rollfigurerna, oavsett kön och ålder, är nästan enbart tunt skrivna. Finns mer substans i luft. Majoriteten är ointressanta, vilket gäller även flertalet i huvudrollerna. De flesta skådespelare lyckas heller inte få grepp om sina karaktärer. Rooney Mara spelar Faye som en genomtom klyscha när rollen kräver dimensioner. Ryan Gosling står längre från klyschorna men kan nästan raderas utan att det märks. Lykke Li i en biroll gör det ännu sämre, som en spratt spelad på oss av regissören.
Terrence Malick försöker att närma sig livet på många vis genom att skapa något som inte känns autentiskt. Vilket inte har att göra med hans annorlunda berättarspråk, som uppenbarligen fungerat tidigare. Det är som om han tagit sin stil och silat bort alla sina styrkor. Misslyckade försök att sondera människans själ och varelse, misslyckade försök att hålla ihop en helhet som överskrider alla sina delar. "Song To Song" är alla små delar, utan att briljera där heller.