Så de senaste dagarna har jag lagt pannan i djupa veck. Jag har kollat på Internet efter kloka avskedscitat. Jag skrev till och med ihop en krönika, som var så sorgsen att jag nästan fick tårar i ögonen när jag sedan läste igenom den. Där drog jag liknelser med död, avsked för evigt från vänner och sorg över huvud taget.
Tack och lov hindrade jag mig själv. Det blev lite väl dramatiskt. Och avskedscitaten jag hittade var oftast generalers sista tal till sina soldater, innan de hamnade på schavotten eller blev presidenter.
Inget passade riktigt.
Men det är i alla fall min sista krönika för Folkbladet.
Jag har väl hållit på här en tre år eller något. Mina krönikor har ganska ofta handlat om Harry Potter, ibland om Linda Skugge och några gånger om Star Wars. En handlade till och med om hundar vill jag minnas. Möjligen kanske inte de mest finkulturellt berikande texterna.
Men det är kul att få skriva om det som intresserar en. Det finns ju kanske en och annan som läser. Fast det har jag förstås inte en aning om. I själv verket vet jag bara med säkerhet två, tre personer som läst dem.
En av dem brukar enbart ringa när jag skrivit något.
– Jag läste det senaste du skrev, kanske han säger.
– Aha, säger jag.
– Måste du skriva om Harry Potter och Star Wars varenda gång?
– Det gör jag väl inte. En gång skrev jag om Augustifestivalen.
– Missade jag. Du är skyldig mig pengar för tidningen.
– Är jag?
– Ja. Jag brukar läsa tidningen på nätet annars, men när du skriver brukar brukar jag köpa den. Och den här gången gillade jag den inte.
– Förlåt då. Du får pengar nästa gång vi träffas.
Men vi träffas aldrig så han får aldrig något.
Det är dock de enda kraven på pengar jag fått, tack och lov. Förhoppningsvis är övriga läsare nöjda, antingen med min krönika eller åtminstone andra delar av tidningen.
Fast det spelar det ingen roll. Nu drar jag vidare. Vill du läsa mer finns jag säkert i antingen ett pappersformat eller digitalt format nära dig.
Till dess:
Adiu, fare thee well, hej då, auf wiedersehn, dra åt skogen!
Jag kommer dock inte undan med att jag gärna vill avsluta med ett citat. Det här är sista meningen från min absoluta favoritbok, ”Det stora kalaset” av Steinbeck.
”Och under glaset låg skallerormarna orörliga, och stirrade ut i tomma intet med sina djupt liggande, immiga ögon.”
Betydelsen av citatet är lite svårt att avgöra. Det är bara det sista textstycket. Precis som den här meningen.