"Synd om Annika"
STOCKHOLM (TT SPEKTRA): I den sjunde boken om Annika Bengtzon gräver hjältinnan i omständigheterna kring ett uppmärksammat polismord. På det privata planet råder fortfarande kaos.- Det är ju synd om henne, säger Liza Marklund.
"Jag tror att hon delar den här känslan med väldigt många människor", säger Liza Marklund apropå Annika Bengtzons depressiva tendenser. Foto: Maja Suslin/Scanpix
Foto:
Med spänningsmomenten som läsbränsle tar författaren Liza Marklund upp flera aktuella samhällsfrågor till debatt, allt från ryggdunkande inom poliskåren och neddragningar på tidningsredaktionerna till livsstidsstraffets vara eller icke vara. Och som vanligt står även relationerna till barn och vänner i förgrunden.
- Det är samma grundtema i botten: det som är evigt. Vi har nästan avskaffat allt som är evigt i dagens samhälle. Äktenskap är inte eviga, anställningar är absolut inte eviga. Straffen är inte eviga. Frågan är om skulden är evig. Det jag har kommit fram till är att barnen är det enda eviga. Du kan aldrig välja bort dina barn. Utifrån det hittar jag olika vägar att förhålla mig till samma tema, säger Liza Marklund.
Deprimerad
För Annika Bengtzon är barnen en av få källor till lycka. I övrigt möter hon mest motgångar. Hon misstänks för att själv ha satt eld på villan i Danderyd, maken Thomas vill ha ut skilsmässa och frånta henne vårdnaden om barnen, hennes bästa vän Anne Snapphane sviker och tidningens nyhetschef tror att hon håller på att förlora fotfästet.
Naturligtvis frågar sig Annika Bengtzon vad meningen med allting är.
- Jag tror att hon delar den här känslan med väldigt många människor, framför allt kvinnor. Att ha depressiva tendenser är väldigt vanligt bland kvinnor i Sverige. Jag tycker att det är hälsosamt att fundera över tillvaron, det tycker jag att man ska göra lite till mans, men hon mår ju inte så bra, stackars människa. Hon springer framför smärtan hela tiden.
Ryggdunkande poliser
Liza Marklund säger att hon själv har slutat att använda arbetet som bedövningsmedel för personliga problem, men hon verkar fortfarande ha arbetsnarkomanin gemensam med sin hjältinna.
"Livstid" är Liza Marklunds sjunde bok, och den sjunde på tio år om Annika Bengtzon. Hon har bestämt sig för att det i slutändan ska bli elva böcker i serien, där nästa är en direkt fortsättning på "Livstid".
Förmodligen kan vi förvänta oss fler skildringar av en poliskår med en minst sagt föråldrad kvinnosyn, där man håller varandra om ryggen och försvårar utredningar som gäller sina kolleger.
- Det är klart att polisen är som vilken annan manlig hierarki som helst, säger Liza Marklund. Jag har hållit föredrag för olika nätverk av kvinnliga poliser, så jag har fått en del insikt i hur det här fungerar, säger hon.
"Annika behövs"
Dagens medieklimat porträtteras inte heller på något smickrande sätt. Fördjupning får stryka på foten för snabba nyheter på webben, och det ekonomiska tänkandet har satt de publicistiska och etiska principerna på undantag.
Annika Bengtzons gedigna researcharbete får stå som exempel på att den genomarbetade journalistiken aldrig kan rationaliseras bort om tidningarna ska klara sig på lång sikt.
- Vi måste ha Annika Bengtzon för att ha något att skriva om på nätet, säger Liza Marklund.
Fakta/Liza Marklund om...
... vad hon tycker om Annika Bengtzon: "Jag är förtjust i henne ibland, men jag skulle inte gifta mig med henne. Det tar tid innan jag hittar fram till henne när jag skriver. Det är svårt eftersom hon är så himla utsatt. Men om jag gör allt lite trevligare så blir boken mycket sämre."
... om att jobba på kvällstidning: "Det piskar lite högfärdighet ur en. Om man aldrig någonsin varit tvungen att bevaka det som anses kvinnligt - det vill säga det personliga, det privata, det emotionella - då missar man så många våningsplan i det journalistiska huset att man alltid kommer gå vilse. På en kvällstidning måste man kunna hur avloppsrören går nere i källaren."
... var hennes samhällsengagemang kommer ifrån: "Jag vet inte. Jag tycker bara att det är självklart att man bryr sig. Man kan förändra saker, alla kan det."
... varför hon valde "det eviga" som tema på senaste boken: "Jag har funderat på det här hur länge som helst. Jag är en väldigt enkel människa, jag funderar över sådant som andra också grubblar över."
... sommarens deckardebatt: "Det har gått sju år sedan Björn Ranelid hoppade på mig, men det återges som om det vore i går. Ranelid rör mig inte i ryggen, jag tyckte mest synd om honom. Hela debatten är lite infantil. Yttrandefriheten innebär också rätten att hålla truten, och det har jag valt att göra nu."
... om att jobba på kvällstidning: "Det piskar lite högfärdighet ur en. Om man aldrig någonsin varit tvungen att bevaka det som anses kvinnligt - det vill säga det personliga, det privata, det emotionella - då missar man så många våningsplan i det journalistiska huset att man alltid kommer gå vilse. På en kvällstidning måste man kunna hur avloppsrören går nere i källaren."
... var hennes samhällsengagemang kommer ifrån: "Jag vet inte. Jag tycker bara att det är självklart att man bryr sig. Man kan förändra saker, alla kan det."
... varför hon valde "det eviga" som tema på senaste boken: "Jag har funderat på det här hur länge som helst. Jag är en väldigt enkel människa, jag funderar över sådant som andra också grubblar över."
... sommarens deckardebatt: "Det har gått sju år sedan Björn Ranelid hoppade på mig, men det återges som om det vore i går. Ranelid rör mig inte i ryggen, jag tyckte mest synd om honom. Hela debatten är lite infantil. Yttrandefriheten innebär också rätten att hålla truten, och det har jag valt att göra nu."
Så jobbar vi med nyheter