Filmstaden
n Bilden av den inbundne norrländske mannen lär för alltid vara raserad, om "Jägarna 2" blir en lika stor biosuccé som sin föregångare. Kjell Sundvalls film är lika känslosvallande som ett italienskt familjedrama från 60-talet, lika svulstig som en romantisk opera.
Främst är det Peter Stormare som står för känslostormarna, som den lokale polismannen Torsten. Han älskar familj och hembygd med samma frenesi som han hatar byns kriminella finnar.
När en ung kvinna försvinner och misstankarna riktas mot småtjuven Jari Lipponen (Euro Milonoff) blir Torstens blinda hat en belastning och en förhörsledare kallas upp från Stockholm.
Högst motvilligt reser Erik Bäckström (Rolf Lassgård) tillbaka till sin gamla hembygd, som han har klippt alla band med efter brodern Leifs död.
Där konfronteras han med sin brorson Peter (Kim Tjernström), styvson till Stormares melodramatiska polis, och inser återigen att mörka hemligheter kan dölja sig bakom nyputsade familjefasader.
"Jägarna 2" är en kompetent utförd dramathriller, ett hederligt hantverk med en dos inspirerad snickarglädje i form av vackra miljöer, fina vändningar och vettiga kvinnoroller. Men filmen hade mått bra av ett lite mer tempererat känsloregister, i stället för att dränka publiken i stora gester.
När kameran för tionde gången glider över vackra höstskogar i soluppgång till toner av sorgsna stråkar, när den vilar någon sekund för länge på ett ruttnande kvinnolik, när familjeuppgörelserna avlöser varandra - då längtar jag efter lite hederlig norrländsk tystnad.