Oskar Linnros uttalande om att det förmodligen inte kommer att dyka upp några fler livstecken från Snook eftersom de två herrarna som utgjorde gruppen står så långt ifrån varandra musikaliskt nuförtiden ter sig nästan komiskt när hans före detta kompanjon Daniel Adams-Ray gästar Klubb Republik på Hugos.
Med ett halvårs mellanrum släppte de två varsin soloplatta, med en och en halv veckas mellanrum besöker de Norrköping för att göra ungefär samma sak.
Sjunga välsvarvad pop på svenska för en stor publik.
För inte kan man ens med bästa vilja påstå att de forna Snook-snubbarna Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray står särskilt långt ifrån varandra musikaliskt. Den förre har möjligen kommit aningen längre i sin solokarriär och turnerar med en lite mer genomtänkt scenshow än den senare, men i stort sett gör de en liknande grej och får jämförbart gensvar.
Linnros sålde ut Skandiateatern härom veckan och när Adams-Ray en kvart innan midnatt på torsdagen kliver upp på Hugos scen trängs 645 personer i lokalen. Då avslöjas också etablissemangets svaghet som livescen. Att det är varmt och trångt och svettigt spelar ingen roll, det bidrar bara till atmosfären. Men scenen är så låg att det blir svårt för många att se och ljudet snurrar svajande bland sorlande samtal på olika håll i lokalen.
Det bekommer inte Adams-Ray det minsta. Han går ut hårt med sitt energiska kompband i ryggen och får omedelbart allsången att brista ut i lokalen.
Tempot är högt och sångaren uppenbart taggad. Hans sätt att yxa fram fraserna vittnar om arvet från den omtalade hiphop-duon, men samtidigt finns något väldigt eget i uttrycket när han kastar ut låtar som "Svart", "Lilla Lady och "Himlen luktar plast". Den givna andningspausen kommer någonstans halvvägs när sångaren tar ned tempot och bjuder på "Förlåt att jag aldrig sagt förlåt".
Det dröjer dock inte länge förrän den dundrande basen är på plats igen och allt rullar vidare i en väldig fart. Men ändå inte utan integritet. Det känns som att Adams-Ray njuter av det han sysslar med däruppe under det låga taket.
Precis som sin forne kompanjon håller sångaren sin spelning kort. Det handlar om melodierna från debutalbumet "Svart vitt och allt däremellan" rakt upp och ner och inte så mycket mer. Det är över på fyrtio minuter.
Men ingen får naturligtvis gå hem innan han avverkat hitmelodin "Gubben i lådan" och då vet jublet inga gränser.