Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Svettig cykelpremiär"

Så har jag gått och blivit med cykel. Och rätt snart slår det mig att det är ett fordon jag för fram. Det var ett tag sen. Jag hade cykeln som fordon alltså. De senaste åren har min cykel (för jag har faktiskt haft en) varit en pryl som med punka på bakdäcket stått låst i cykelförrådet. Jag har gått. Åkt tunnelbana. Eller bil.

Kultur och Nöje2008-09-16 03:00
Carolina Nilsson
Men nu känns det liksom dags. Så det blev en cykel, en guldfärgad med lagoma sju växlar. På med cykelhjälm och så iväg för premiären. Insikten om mitt nya fordon kommer som en blixt från klar himmel. Kalla mig klant, men jag har faktiskt inget minne av att det var SÅ svårt att samspela med andra. Självklart tycker jag att jag har rätt och kan faktisk härleda vissa bevis för min ståndpunkt. För OH MY GOD vad irriterad jag blev under min första tur med guldis. Det börjar redan efter vind-i-håret-blåst i Kungsgatebacken. När jag precis trampat förbi första butiken vid Skvallertorget och duktigt tittat var cykelbaneskylten pekar, börjar en man helt galet skrika åt mig. - Det är förbannat att det ska va en massa jävla cyklar här, hörs han, helt ocensurerat. Sorry. Först blir jag skitarg. Sedan rädd att jag misstagit mig. Kanske pekade skylten åt andra hållet ändå? Men nej, nästa skylt som dyker upp visar att jag har rätt. Gubbe! När jag trampat av mig ilskan känns allt bättre igen. Någon knäppskalle som inte vet bättre ska inte få förstöra min premiär. Svänger höger in på Norra Promenaden. Jag hinner nätt och jämt över spårvagnsspåren på Drottninggatan innan det är dags igen. En medelålders dam styr kosan mot centralen från gamla busstationen utan att ens slänga en liiiten blick åt mitt håll. Även om jag håller låg fart måste jag tvärnita. Det rasslar till i däcket. Men inte ens då tittar hon upp. Gaaaahh! Framme vid Kungsrondellen går ett par hand-i-hand. Supergulligt, och jag ler lite och tänker tillbaka på när jag också gjorde det som nykär. Kanske skulle bli bättre på handhållningen, sambon och jag? Vaknar upp ur mitt drömmande och inser för sent att turturduvorna ska över mot Ståthöga till. Det ska inte jag. Jag ska rakt fram och har precis påbörjat en nätt liten omkörning på helt korrekta vänster sida. Som dessutom är cykelbana. Jag vet inte om det smäller. Jag håller för öronen och kramar styret. När jag får stopp på åbäket vänder de sig om. Rycker lite på axlarna och försvinner. Jag ska aldrig mer gå pnutt-i-nutt-hand-i-hand och störa cyklister. Jag vet knappt om jag vågar mig upp på guldis igen. Men väl hemma tänker jag att det nog bara var flera engångsföreteelser. Fast nästa dag, på väg uppför Kungsgatebacken, håller jag på att krocka. Den här gången är det med en annan cyklist. Han kör som en tok nedför och jag håller åt mig. Men vad spelar det för roll när inte den mötande störst-och-snabbast-går-först-cykel-galningen gör det? Våra styren tuchar. Och jag håller för öronen. Igen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje