Svensk vård i svarta toner

Läkaren, en namnlös hjärtspecialist, berättar om sin sorg och ilska efter att hustrun Maria nyligen avlidit i cancer. Vårdcentralen missade cancern och när diagnosen ställs är det i ett sent skede och oddsen dåliga. Läkaren anklagar nu vården, och rannsakar samtidigt sig själv. Vården betraktas både utifrån och inifrån, från patientens perspektiv och läkarens. Med svarta penseldrag inringas problemen inom svensk sjukvård: empatifattig personal som lämnar cancerbesked på telefonsvararen, onåbara vårdcentraler och vårdslarv. Vardagen blir oöverstiglig efter hustruns bortgång och läkaren beskriver tillvaron som att leva i en glaskupa. Lite så känns tyvärr Mikael Ericsson i sin roll. Han är som fången i en kupa, där uttrycken dämpas. Tonläget är en smula monotont och pauseringarna långa. Det bränner aldrig riktigt till. Den där bottenlösa sorgen från en hudlös människa ångar inte från scenen. Han lyckas inte nå ut och beröra. Kanske blev rollen för svår, när erfarenheterna är självupplevda? Manuset innehåller en del starka formuleringar, men omvandlat till teater faller den mesta av den raka och svepande texten ganska platt. Alltihopa tenderar mest att låta just som uppläst text och emellanåt blir det plakatmässigt, fast utan någon riktig glöd i engagemanget. Som teater betraktat är föreställningen stillastående och utan dynamik. Men trots sina brister kanske den kan fylla en viktig funktion som diskussionsunderlag när den spelas för vårdpersonal och politiker. Blicken kanske då också kan lyftas bortom sjukdomsbilden, och fokusera på hur en mänsklig och värdig sjukvård skulle se ut. Det skulle behövas.

Information till våra läsare

Svensk vård i svarta toner

Svarta vykort - En läkares försvarstal är en monolog som bygger vidare på Marcus Birros bok om förlusten av två barn. Skådespelaren Mikael Ericsson ikläder sig en vit läkarrock över en svart sorgdräkt.