Suggestivt och livsbejakande

Jag skulle vilja beteckna kompositonen som brutalt ärlig och utan krusiduller - ett slag rakt in i mellangärdet. Och ändå finns hoppet så tydligt med. Från mörker till ljus. Genom död till liv. Från djupt nederlag till glädjefull uppståndelse. Kalla det vad du vill och med dina egna förtecken men förtröstansfull musik är vad det handlar om.
Till sin hjälp har Rehnqvist tagit texter från så skilda diktare som bl a Lasse Lucidor, Aspenström och Södergran. Scenografiskt var det en genialt återhållen kompostition av Svante Grogarn.
Ljuset jobbade ikapp med texten, drog åt samma håll och förstärkte ord och ton. Två celli placerade på varsitt podie flankerande kören. På samma sätt en flöjt och en oboe, som dock följde körsångarna rent fysiskt genom sceniska förflyttningar.
Och så kommer vi till kören: 30-talet damer klädda i vitt och beige som intog scenen med självklar auktoritet och värdighet. Det fanns ett osannolikt lugn över hela framförandet som jag förstår att man måste ha jobbat sig fram till genom kanske både svett och tårar. För den sceniska framställningen fungerade. Den satt som smäcken och var genuin och ärlig från hela kören. När jag hör la Cappella sjunga och vet att dess drivkraft är att jobba med ett moget kvinnligt röstideal blir jag lycklig.
Det är så här det ska vara, men som det så sällan är. Var finns ni mogna, fylliga, vuxna kvinnor som vågar använda era röster på ett icke behagfullt (kommersiellt?) sätt. Hur ofta får man inte som körledare kämpa med, eller kanske snarare emot ett röstideal av unga glittrande pop- och musikalstjärnor med stjärnstatus som inte använder sin fulla röst. Just därför blev mötet med La Cappella så extra förlösande - de vågar vekligen tänja gränserna för vad man får inte får enligt gängse regler. Och så befriande det blev! Deras ledare och dirigent Karin Eklundh ledsagade igenom konserten med tydlig men varsam hand. Kören sjöng ömsomt glasklart iskallt och ömsomt klangrikt och underskönt, men hela tiden med suggestiv scennärvaro och kontaktsökande med publiken.
De vässade klangerna tänjde rösternas uttrycksmöjligheter och lämnade tonen avklädd och blottad. En sorts urkraft kom från kören som parat med solisten Helena Eks klangfulla stämma blev till en helhet i berättandet. Musikerna i sin sparsmakade gestaltning blev den tonala inramning som fullbordade verket.
Ändå kändes framförandet som ett a cappella-verk, alltså utan ackompanjemang. Det säger väl allt om hur väl instrumentstämmorna var integrerade med sången.
Jag är glad och tacksam övera att ha fått vara med om den sceniska konserten "Till Ängeln med de brinnande händerna".

Information till våra läsare

Suggestivt och livsbejakande