Hon säger "hej Norrköping" efter två låtar, konstaterar mot slutet att "High And Low" är hennes favoritlåt och ropar puss innan hon lämnar scenen. Mer publikkontakt än så blir det inte under den drygt halvtimmeslånga spelningen.
En sådan approach kan fungera. Den kan rent av bidra till att skapa mystik och stämning. I fallet Tove Styrke förstärker den dock bara känslan av att det saknas personlighet i framträdandet. Att det är oerhört anonymt.
Tyvärr är det så att allt känns oerhört koreograferat. Varenda liten rörelse eller hand genom håret känns som att den kommer på precis rätt, uttänkt, ställe medan Stryke framför sin elektroniskt välputsade musik som är precis lagom sval.
Det är synd. För Tove Styrke har en bra röst, publiken jublar åt hitlåtarna "Million Pieces" och "White Light Moments" och den avslutande Queen-covern "Radio Ga Ga" är inte alls så tokig trots att den är synnerligen malplacerad. Men jag hittar inte sångerskan själv mitt i allt det här.
Det enda jag ser är en talang i branschmaskineriets händer som lydigt gör allt hon uppmanas till i en desperat jakt att efterapa och kanske rent av bli nästa Robyn.
Opersonligt var ordet.
Men å andra sidan, Tove Styrke är bara 18 år och vad gjorde Robyn när hon var i samma ålder?
Just det, hon satt pyjamasklädd i en pappkartong och sjöng meningslösa listhits med barnsligast möjliga röst. Det tog många, många år för henne att utvecklas och hitta fram till formen för den uttrycksfulla och creddiga artist som Tove Styrke ser upp till idag.
Med andra ord finns betydligt mer att vänta. Tove Styrke på scen anno 2011 är bara ett tveksamt trevande embryo och röstresurser att i framtiden göra något riktigt bra av råder det som sagt ingen brist på.