Norrköpingssonen Jan Stenmark påminner om en pojke som river sina sårskorpor. Men det som drabbar klåfingrigheten är istället glättiga fasader av familjeidyller och 50-talslycka. I sitt "Storpack" river han till - och de gamla nostalgibilderna ställs på ända. Det blir sorgligt, elakt, djupt - men också lättsamt och underfundigt. Om vartannat. En känslornas berg-och-dal-bana.
I "Storpack" finns riktiga klassiker samlade, som den där bilden med flaggorna på halv stång: "Lata jävlar! tänkte jag". Eller radhuslängan och orden: "Det naturliga hade väl varit att heja på det minsta huset. Men jag kände bara förakt."
"Storpack" innehåller material från de två första - och sedan länge slutsålda - böckerna "Detta har hänt" och "Det började med fåglar". Samlingen har illustrationer i färg och kompletteras med tidigare outgivet material. Gammalt och nytt i skön förening, alltså.
Men även om Stenmarks signum är just det oväntade och överraskningsmomentet, gäller det knappast för boken i sin helhet. Den som köper Stenmark vet numera vad den får. Och det kan vara nog så bra - särskilt när omfånget är rejält tilltaget.