Emil lever för IFK Norrköping, han känner sin döde fars närvaro vid sommarstugan som familjen haft genom generationer och slits mellan hopp och förtvivlan i sina relationer till modern Matilda och dottern Fanny.
Där någonstans finns grundplotten när Magnus "Mankan" Nilsson, som specialskrivit Vi skojar i morrn för östgötascenen, med utgångspunkt från sitt eget liv, sin egen IFK-kärlek och sina egna familjerelationer skildrar en sommar vid stugan.
Det innebär en hel del igenkänningskomik där östgötska egenheter och en fotbollssupporters ständiga (och ibland fullständigt obegripliga) prioriteringar tar stor plats.
Men det är samtidigt en allvarsam historia som ställer frågor och i alla fall försöker gräva lite djupare än att bara leverera artiga fniss åt utdragna ööön och vånda över missade allsvenska avancemang.
Det blir en knappt två timmar lång odyssé genom ett liv där bortkastade diskställ, en uppgiven danskarriär och sill och potatis får statuera exempel.
Föreställningens styrka är dock skådespelarinsatserna. Peter Sundberg gör Emil (eller ska vi säga "Mankan"?) på ett levande vis med sin snarstuckenhet och smått buttra uppsyn. Johanna Thor gör den påhittade dottern Fanny känslofullt och Olle Persson i rollen som den bortgångne fadern har flera poänger.
Framförallt hänför Perssons sång. Han gör allt från The Shadows till Puccini rättvisa och fungerar lite som kittet i föreställningen.
Tobias Almborg spelar förvisso kusinen Göken på ett roande sätt, men hela karaktären känns som inskriven i manus för att salongen ska få fnissa lite åt handfallen östgötsk dialekt och blir snabbt överflödig.
Tyvärr. För där någonstans uppenbarar sig ett problem. Skrapar man bort den fernissade ytan och det faktum att de fem skådespelarna gör ett styvt jobb med att levandegöra karaktärerna är berättelsen aningen andefattig. Den lyckas inte riktigt engagera.
När man skrattat en gång för mycket åt ännu ett IFK Norrköping-skämt hade det behövts något lite starkare för att hålla ihop pjäsens brottstycken.
Storylinen må till stor del vara hämtad från verkligheten, men det finns oftast en anledning till att verklighet är verklighet och att fiction är fiction. Ett faktum som att den karaktär (dottern Fanny) som är påhittad enkom för detta sammanhang engagerar mest kanske säger ett och annat.