Stämning på topp
HULTSFRED (TT SPEKTRA)Det brukar sägas att festivalarrangörer vill ha dåligt väder för att publiken ska hålla sig lugn. Men även kraftig sol och hyfsad värme (runt tjugo grader) visade sig på fredagen ha samma effekt på publiken på den nu utsålda Hultsfredsfestivalen.
Värmen gjorde sitt för att skapa en fantastisk festivalfredag i Hultsfred. En annan orsak var Kent som ordnade allsång under sin enda spelning denna sommar. FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
Alla biljetter till den pågående Hultsfredsfestivalen är nu slut. Åtminstone de 27 000 biljetter som gäller för hela festivalen. Sedan släpps ytterligare 1 000 biljetter som bara gäller under lördagen.
Årets festival hamnar ju verkligen i skymundan för toppmöte, kravaller och brinnande hamburgerrestauranger. Men Göteborg har dominerat även på Hultsfred så här långt. Nyss nämnde Håkan Hellström fick publiken att sjunga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" så att det ekade över Smålandsskogarna. Och på torsdagskvällen gjorde Broder Daniel (med Håkan Hellström på bas) en magiskt intensiv spelning. Även The Soundtrack of Our Lives och Bad Cash Quartet har gett konserter det pratas om här på festivalområdet. Bad Cash Quartet har precis samma styrka som de andra, nyss nämnda artisterna från Göteborg, nämligen en gnista som slår allt. Visst kan det låta skevt och falsksången är självskriven. Men det gör inget, för bandet (ja, banden) är som ett enda stort kraftpaket som utstrålar och skriker ut: "Vi gör det här och kan inget annat. Så vi är liksom tvungna att vara förbannat bra": Snacka om att spela som om det handlade om liv eller död!
<b>Docenterna drog folk</b>
The Ark har samma talang, även om musiken med ena benet i glamrocken och det andra i musikalvärlden är helt annorlunda. Deras snälla och glädjesprittande musik var en given succé för en trött och småsömnig publik. De lyckades med det som Aimee Mann inte klarade av. De fick igång publiken. Sångerskan Aimee och hennes musiker (som doftade musikhögskola lång väg, det var många och långa riff som mest var med för att visa hur duktiga musiker de är) fick på sin höjd åskådarna att nicka uppskattande eller stampa med ena foten. Väl sömnigt alltså.
Tomas Andersson Wij och hans singer-songwriterrock passade perfekt på Stora Dansbanan. Bra texter, humor, smart mellansnack och vassa låtar gör att han tillhör Sverigeeliten enligt mig.
På den lilla SAMI-scenen på konsertområdet gjorde bland andra Docenterna och Pelle Ossler spelningar som drog mycket folk. Enkelheten och den avslappnade attityden hos artisterna var skön att se som en kontrast till allt övrigt som är så organiserat och med så stort maskineri bakom.
Det är överhuvudtaget de svenska artisterna med undantag av Limp Bizkit som dragit mest folk och fått mest applåder. Den kanske mest efterlängtade konserten av de alla stod Kent för, som inte gör några fler spelningar i sommar. Det syntes lång väg att de älskar att stå på scen och att året då de varit borta varit nyttigt för Eskilstunabandet. Sångaren Jocke Berg är en publikdomptör som har få övermän i Sverige. Det räcker med att han viftar lite med vänsterhanden så får han publiken att hoppa, skrika och sjunga med.
De kör alla sina hittar, vilket är ganska många och publiken kan varje ord utantill. Redan i andra låten, den sex år gamla "Blåjeans" lämnar Jocke Berg över sången till en publik som gastar med och hörs till andra sidan av sjön Hulingen.
<b>Kängor till Bush</b>
Även om jag inte älskar Kent, så förstår jag mer och mer för varje gång jag ser dem, att de har något alldeles eget. De talar till sin publik, vilket är extremt viktigt och publiken förstår dem. Själv blir jag knäsvag när herr Berg påannonserar "Slutsats", en låt de aldrig tidigare spelat live. Det är också en gammal låt, men på den låter de som jag vill ha dem. Det skramlar, skakar och det känns som om hela bandet ska falla ihop av ansträngningen, men istället lyfter de låten till himlens höjder. Tack för det!
Sen fortsatte bandet som inte verkar kunna misslyckas på en svensk scen.
Tyvärr krockade Kents spelning med den kritikerhyllade britten Ed Harcourts besök på Stora Dansbanan. Det är tråkigt för de tjugo minuter jag såg var fantastiska. Ibland låter han som Tom Waits, ibland påminner det om musik från någon pianobar i USA, fast med en sångare som inte låter sammetslen eller anpassningsbar. Piano, ståbar, trumpet och munspel kan göra en glad. Det gör Ed Harcourt. Hoppas vi får se mer av den mannen i Sverige.
Det samma gäller Jello Biafra, tidigare sångare i Dead Kennedys. Den gamle punkaren gästade festivalen med en spoken word-show som är det roligaste, fyndigaste, charmigaste och elakaste jag sett och hört på länge. Den gode George W Bush får sig en och annan känga. Kul och tankeväckande!
Annars börjar Iggy Pop-febern spridas över nejden. Den amerikanske rockstjärnan spelar halv tio på lördagskvällen och hittar som "Passenger" och "Lust for life" dominerar dånet från tältområdets bandspelare...
Så jobbar vi med nyheter