Spännande men oengagerat
Det värsta som kan hända en förälder är väl att ens barn försvinner spårlöst. Det är vad som händer i Clare Sambrooks debutroman Kurragömma.
Personerna målas upp bra i berättelsen och de är enkla att tycka om. Efter att David försvunnit går det stadigt utför för de kvarvarande i familjen. Det är fadern som inte riktigt vet hur han ska förhålla sig, varken till sin hustru eller till den son som faktiskt finns kvar. Det är sonen som blandar sin sorg med misslyckandet av att inte kunnat se efter brodern. Slutligen är det mamman som helt och hållet går upp i sin sorg och glömmer maken, Harry och sig själv till förmån för den försvunne sonen.
Upplägget skulle kunna fungera bra för spännande och lite sorglig läsning. Största behållningen av boken är de intressanta personporträtten. Både mamman och pappan känns naturliga och realistiska. Dessutom finns Harrys moster och morbror som försöker dämpa familjens fall och som jag gärna skulle läst mer om.
Men jag tycker tyvärr inte det håller riktigt hela vägen. Problemet ligger kanske i berättarjaget, Harrys sätt att ta med oss på resan. Det blir sällan så där ordentligt engagerande. Visst, då och då riktigt stänker sorgen och saknaden upp från pärmarna och det hämtar upp sig något mot slutet. Men överlag blir jag aldrig riktigt gripen.
Så jobbar vi med nyheter