Som ett litet stycke dynamit
Bergsprängardottern som exploderadeLo KauppiKulturkammaren/Riksteatern
Något som har varit vardag och enligt Lo Kauppi inget att snyfta om. Hon ville ju bara vara smal. För att, tja, inte verkar hon vara typen som gör om sig för att bli omtyckt, men det finns väl där i hennes levande kärna.
Ätandet blir rituellt och det växlar mellan anorexi med skrikande hunger och kräkande bulimi. Det lättar med amfetaminet, lite lugnare, till att börja med.
Alltså: Lo Kauppi berättar sitt livs historia, fram till nu då hon är några år efter tjugo. Pappa söp och lyckades spränga ihop till en kåk i Nacka för sin familj med tre barn. Skattesmitare sa grannarna.
Familjen håller ihop, första kompisen i skolan har ungefär samma miljö hemma. Skolans coolaste blir Los. Han har det också stökigt. Los eller Leena som hon också heter, har sina rötter i Tornedalen, vem kan sjunga pappans visor? Hon älskar sina föräldrar.
Man blir omedelbart betagen och engagerad i den här tjejen som har total tillit till publiken, hon är övertygad om att vi också upprörs av tokiga myndigheter, av slöseri med vårdresurser och kanske framför allt deras hjälplöshet, att vi blir lika uppbragta som hon över det vårdkollektiv där hon till slut hamnade. Välmenande amatörterapeuter med Hasselabibelns texter för ögonen säger saker som "tills du vet hur du ska uppföra dig" eller tvingar de unga till underkastelse och bön om förlåtelse. Och vi blir naturligtvis uppbragta och än mer undrande - hur kan hon stå här idag? Utan minsta sentimentalitet, utan minsta darr eller teatrala tonfall eller att blicken någon gång väjer. Hon är med oss och hos oss och den enda poetiska utsvävning vi ser i en vit scenografi och hennes vita enkla kläder är de där små vingarna. Ett gudabarn, hon också. Döden är evig granne, kamrater dör. Flickor på behandlingshemmet som skulle ha haft akut och professionellt stöd istället för att vallas i fjällen, de dör eller återfaller. Lenas pappa dör, finalen är en hyllning till honom. Man undrar vad som hände sedan. Hur kunde Lo, med sitt nya namn, vända sin oro och energi till den här positiva situationen. Begåvning och intelligens skulle man gissa.
Det är en tragisk historia som gör att man kommer ut ur teaterlokalen lyft och med ny tro på människan.
Alla fick inte plats så arrangörerna bestämde sig för att ge en föreställning till, så snart det kan bli av. Håll ögonen öppna.
Så jobbar vi med nyheter