Solskensmålaren i nytt ljus
Johan Krouthén, Stenigt landskap, Bohuslän, 1882-83, Östergötlands länsmuseum.
Foto:
Detta gör inte Gunnar Lindqvist någon hemlighet av. Han har skrivit en ny bok om Krouthén, som nu ges ut i samband med utställningen på Konstmuseet. Den tidigare boken - "Johan Krouthén - den ljusa idyllens skildrare" - som den dåvarande museichefen Lindqvist skrev till Krouthénutställningen på Länsmuseet i Linköping 1994 - var enligt författaren själv en produkt av ett alltför pressat tidsschema.
I "Solskensmålaren - Johan Krouthén" är bildmaterialet bättre och konstnärskapet problematiseras mer. Konsten förändrades radikalt under de femtio år som Krouthén var verksam som konstnär. Modernismen - den fria konsten som bröt med gamla ideal - slog igenom och det exakta avbildandet överlämnades allt mer åt fotografin. Men Krouthén var oberörd. Han höll han fast vid sina stränga ideal om exakthet i avbildandet av verkligheten.
I ett inlägg i Nordisk Tidskrift från 1897 delar han med sig av sin syn på konstnärsrollen:
"Om en målare skulle bryta mot de fysiska lagarna, om han skulle måla en måne i en annan belysning än den landskapet har, eller sätta en stjärnbild där den astronomiskt taget ej kan stå, om han målar vilken annan företeelse som helst, där den ej kan vara, så är det ovillkorligen ett fel, som måste verka störande på den med iakttagelseförmåga begåfvade åskådaren. Och detta fel är lika illa på sin plats i den idealistiska, symboliska, dekorativa och stiliserade konsten, som i den realistiska. En sådan ynkedom förekommer dock ej annat än i dussinmålares och klåpares verk."
En gång tillhörde Krouthén "Opponenterna", den grupp som kraftfullt tog avstånd från den konservativa undervisningen på Konstakademin och öppnade sinnena för de nya konstströmningarna i Europa. Men när andra konstnärer åkte till Paris, åkte Krouthén till Linköping. Han gav allt mer upp sin roll som fri konstnär, istället blev konstnärskapet en källa till försörjning - som vilket yrke som helst.
Otakten med tiden, konservatismen och återupprepandet av schablonartade motiv har gjort att Krouthén ibland har avfärdats med rynkad näsa. Men det är tråkigt när ängslig smakelitism tar över och reducerar konst till rätt och fel. Därför är det befriande att Gunnar Lindqvist närmar sig Krouthén välvilligt och beskriver det litet tragiska konstnärsödet utan att slå över i alltför nedvärderande ordalag. Istället för att fördöma Krouthéns livsval försöker se sammanhang - och skapa någon sorts förståelse för dem.
Nyanserna förmedlas och de lyckade verken som för alltid har en plats i konsthistorien lyfts fram, men också exempel som visar att "Halmstackar i Skagen", "Sovande gosse" och "Stenigt landskap i Bohuslän" inte var enstaka lyckträffar.
Texten är föredömligt lätt och vänder sig till en intresserad allmänhet. Och det är naturligtvis inte mer än rätt när det handlar om en konstnär som faktiskt nått så bred popularitet.
Så jobbar vi med nyheter