Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Små runda ord

När man skriver i Folkbladet händer det att läsare reagerar. Oftast en, ibland två. Den här gången blev det tre - en riktig liten folkstorm.

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2004-03-10 06:00
Anledningen var min recension av boken Kukbruk i torsdags. Min trognaste läsare ringde och sa att hon också saknat en sån bok i sin ungdom. Den andra som ringde var en kille som ville låna boken. Den tredje var en religiös dam som tyckte det måste vara nåt fel på mej som kunde rekommendera en sån bok åt ungdomar.
Visst är det nåt fel på mej. Jag är skadad. Det blev jag redan före treårsåldern, vilket jag berättat om i min självbiografiska kortroman Bränna barn.
1932 började jag i skolan och fick en fröken som satte bibel och psalmbok i händerna på sjuåringarna. Rätt snart hittade vi Hesekiel 23 och läste om de otuktiga systrarna Ohola och Oholiba. Deras killar hade "kött såsom åsnor och flöde såsom hästar" vilket vi raskt översatte till kukar som åsnor och spermasprut som hästar.
Som barn lekte vi med de förbjudna orden: Kuken och fittan skulle spela boll, kuken vann med åtta noll.
I tolvårsåldern gjorde en av mina kompisar den lilla politiska dikten: Kuken/suckade grevinnan/och hela syföreningen/brast i tårar.

Hyckleriet gödde nyfikenheten. Jag räknade snart ut vad Evas äpple och kunskapens träd betydde. Och jag avslöjade alldeles själv Onan som inte alls onanerade utan tillämpade avbrutet samlag, coitus interruptus.
Latinska ord lärde jag mej i tjocka böcker som jag hittade på biblioteket.
Men hur skulle jag använda våra egna ord, de måste väl lindas in på nåt sätt? I en novell lät jag en kille läsa på en pissoarvägg: K:et var rätt snyggt, N:et var bakvänt, U:et var kantigt, L:en var ritade i varann som om han först stavat med ett L och sen klämt dit det andra efteråt, och a:et var ett litet a i stället för ett stort A.

Författare började slänga fördomarna. 1948 kom Bengt Anderberg med romanen Kain. Den är ett ramaskri mot krigets vanvett men uppmärksammades mest för hans poetiska lek med knullinetter och fittarrer. Året därpå gjorde Ville Moberg skandal med att låta horan påminna kyrkvärden om hur han kom till henne med riksdalern i ena handen och kuken i den andra.
Det dröjde ända till 1966 innan nån vågade vara lika frispråkig i ungdomslitteratuen. Då gav Stig Malmberg ut sin kanske bästa bok, Kom tillbaka Gunilla, där han lindat in sitt runda ord så finurligt att det inte skulle kunna strykas av förlaget.

I början på 1950-talet var Gunnar Helén kulturredaktör på Stockholms-Tidningen. I sina memoarer berättar han att Victor Svanberg skrivit knulla i en bokrecension. Helén gick ner i sätteriet för att stryka ordet. Han skriver: "Den som försvarade Svanbergs rätt att använda det - och det med verklig hetta - var en ung sättare vid namn Sven Wernström" som nu säkert blev befäst i "sin syn på det hycklande borgerliga samhället."
Jodå - och jag förblev fascinerad av vardagsspråket men lika hämmad i användningen av det.
I första boken om Trälarna 1973 närmar jag mej problemet. Trälpojken Halte lyfter upp framskörtet på sin grova särk för att bära kottar däri och klandras av en munk: Inte ska du gå med gåken bar! Halte förstår inte men gamle vikingen Joar skulle ha gissat att munken kom från irernas öar, "eftersom han brukade ordet gåk, som där skrives gawk och egentligen betyder gök, och som på svearnas och göternas språk nämndes guk".
Längre kom jag inte förrän i ovannämnda lilla memoarbok från 1998, Bränna barn. Där finns ett roligt avsnitt som jag än i dag tvekar att läsa högt inför publik. Så i ett arbetsexemplar har jag klistrat över en lapp med en snällare text. Sjuttifem år efter mitt första möte med det västerländska hyckleriet kan jag bara konstatera: Om man skrämmer ett barn med hysch-hysch kan man skada det för livet.
När det gäller den religiösa damen i telefon får jag söka stöd hos Bengt Anderberg i förordet till Fula visboken (FiB:s Lyrikklubb 1980):
"De kristnas krav på trosfrid är obefogat. Liksom vi hedningar tillerkänner dem rätten att förolämpa vårt förnuft, måste de tillerkänna oss rätten att förolämpa deras tro."
Vill du fördjupa dej i ämnet rekommenderar jag Bengt Dagrins Stora fula ordboken (Carlssons 1997, pocket 2000).
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!