Skönt kaos, Laakso
Foto: Fotograf saknas!
Musik-rikets spretigaste orkester är så skönt kantiga att det är omöjligt att inte falla pladask.
Lördagens uppträdande var ett uppvaknande - musik ska byggas på ordnat kaos.
Den förlorande norrköpingssonen återvände och levererade med besked.
Markus Krunegård har nått Beatlesstatus bland sina yngsta och mest inbitna fans.
Falsett-gapandet mellan låtarna vetefan om ens industristadens musikgudfader Plura någonsin kommer få uppleva.
Frontmannen är övertygande i såväl framträdande, sång och mellansnack.
Markus Krunegård tonar inte ned sin bakgrund i Norrköping. Tvärtom.
Han påtalar upprepande gånger hur speciellt lördagens gig är.
Han är hänsynslös mot sina stämband och håller inte tillbaka någonting i energi.
Frid och fröjd. Allt är bra - eller?
Njae. En fundamental fråga ligger och skaver. Vad fan är Laakso egentligen?
Det här är den mest komplicerade liveakt jag skådat. Den mest svårfångade, jag klarar inte att sätta en etikett på det här. Indie? Pop? Rock-pop?
Bandet snor från alla genrer. Blandar stoppar in, drar ifrån. Det går inte att greppa. Det går aldrig att fatta.
Jag vet bara att kantigheten fungerar. Det svänger lika mycket i ösigt okontrollerade "In My Blood" som det gör i avskalade sköna "Västerbron".
Det är en pålitlig maskin som når ut och framstår som innerlig. Månsidigheten lyfter, det blir aldrig tråkigt.
När man anar ett mönster i spelningen ömsar Laakso-ormen skinn på nytt och levererar en ny skön överraskning.
Italy vs Helsinki, duetten med Peter Jöback, summerar vad jag försöker säga. Det är ett genialiskt oväntat drag - som fungerar.
Även om musikalstjärnan inte fanns på plats i lördags.
Laakso gör en kanonspelning. Knäppingens innergård dansar och ler.
Den här urladdningen blir svår att toppa.
Så jobbar vi med nyheter