MICHAEL MONROE
Röjet-scenen, lördag
Betyg: 4/5
Man plockar inte in Dregen (Backyard Babies) i sitt kompband utan att han tar plats. Det är då ett som är säkert. Bitvis är det lika mycket Dregen- som Michael Monroe-show när den 50-årige finnen med ett förflutet som frontman i Hanoi Rocks bjuder på Skogsröjets i särklass mest medryckande rockshow.
Lägg därtill att Steve Conte (New York Dolls) håller i gitarren på den andra sidan scenen och det är givet att det blir oemotståndligt gitarrduellerande och en energi som är så påtaglig att det inte går att värja sig.
Dregen är så övertänd att han ser ut som om han ska explodera när han studsar fram över scenen och misshandlar gitarren som om det inte fanns någon morgondag. Michael Monroe å sin sida visar inga som helst ålderstecken när han svingar mikrofonsladden, slår sönder mickstativet och klättrar högt, högt, högt upp i scenriggen.
Monroes intensiva show är kul att titta på, men inte nog med det, det låter fantastiskt bra också. Gruppen är svintight när den på sitt skönt spexiga vis levererar en repertoar bestående av en del covers så väl som bitar ur Monroes underskattade solodiskografi. 50-åringen och hans manskap personifierar på något sätt det där med rock'n'roll den här kvällen.
De verkar dessutom trivas ungefär lika bra som publiken och tycks aldrig vilja lämna scenen. Det resulterar i att extranumren blir en orgie av flummiga jam som känns precis rätt just där och då. Vad var det jag skrev i inledningen?
Skogsröjets i särklass mest medryckande rockshow. Den stod Michael Monroe för.
UNISONIC
Röjet-scenen, lördag
Betyg: 3/5
När gruppen som sista låt drar igång Helloweens gamla hitmelodi "I Want Out" går publiken fullständigt bananas. Det är nävar i luften, fötter som tappar fästet med marken och strupar som öppnar sig på vid gavel.
Det är ett typiskt symptom när musiker från gamla uppskattade band startar nya diton. De tvingas spela covers av sig själva och det är för det mesta dessa som går hem bäst hos publiken. Så uppenbarligen också för tyska Unisonic med Michael Kiske (som sjöng på de där klassiska plattorna med just Helloween) i spetsen.
Till deras försvar ska dock sägas att Unisonic faktiskt står sig förhållandevis väl även med sitt eget material och mr Kiske har polerat strupen ordentligt inför besöket i skogen. De vassaste numren må ha komponerats under annan flagg, men Unisonic klarar absolut att stå på egna ben.
HARDCORE SUPERSTAR
Station-scenen, lördag
Betyg: 3/5
Det är inget Skogsröj om inte Hardcore Superstar är på plats. Men den här gången har "husbandet" av någon outgrundlig anledning degraderats till den mindre av festivalens två huvudscener och den känns på tok för begränsande för dem.
Jag vet inte om det beror på att den så uppskattade rockorkestern (som i vanlig ordning drar storpublik) är hopklämd som ett par trötta göteborgssillar på scenen eller något annat, men det känns inte som om gruppen brinner fullt lika mycket som brukar vara fallet på Skogsröjet den här aftonen. Sen får sångaren Jocke Berg yla att den bästa festivalpubliken finns i Rejmyre hur många gånger han vill. Det känns ändå lite tamt.
Men setlistan är förstås inget att klaga på. Det är en renodlad räcka av hits där äldre dängor som "Someone Special" och "Liberation" passar utmärkt hand i hand med nyare varianter som "Sadistic Girls" och "Last Call For Alcohol".
Gruppen har setts betydligt bättre i Rejmyre-skogen, men även en Hardcore Superstar-spelning på halvfart är klart sevärd.
TESTAMENT
Station-scenen, fredag
Betyg: 3/5
Jag bevittnade Testament på en scen i Cleveland, Ohio, våren 2003 när de ärrade thrash-veteranerna turnerade genom staterna som en del av paketet The Metal Goods headlinad av då soloturnerande Rob Halford (Judas Priest).
Det bestående intrycket från den aftonen är att bandet bitvis manglade otight och att sångaren Chuck Billy spelade osunt mycket luftgitarr på sitt mikrofonstativ.
Den här kvällen i den kyliga Rejmyre-skogen är det annorlunda. Testament kommer ut som en svintight best och statuerar omedelbart exempel med en tung version av öppningsspåret från senaste plattan "Dark Roots Of Earth" – "Rise Up".
Så här nästan tio år senare är gubbarna imponerande potenta och bjuder trots vissa ljudproblem på en skön uppvisning.
Däremot spelar Chuck Billy fortfarande, om inte ännu mer, luftgitarr på mikrofonstativet. Det är inte okej. Det ser faktiskt bara väldigt löjeväckande ut och blir våldsamt malplacerat i den annars så mastigt tuffa thrash-leveransen.
SATOR
Station-scenen, lördag
Betyg: 3/5
På en festival där alldeles för många av banden har en tendens att ta sig själva på alldeles för stort allvar är Sator en ganska skön kontrast. Fullkomligt chosefritt glider det åldrade herrskapet upp på Stationscenen och levererar en dos skickligt spelad gubbrock.
Storhiten "I Wanna Go Home" från det tidiga 90-talet får naturligtvis störst bifall, men överlag är publiken med på noterna och samspelet mellan publik och band gör det hela till en ganska gemytlig stund under den tidiga kvällen.