Sagan om slottet del 2
PÄ Slottgatan 140, innanför ölstugan Tirol, dÀr pilsnergubbarna alltjÀmt satt kvar och smÄmuttrade dagarna i Ànda huserade ibland Denkers Love Disco, i en sunkig gammal tvÀttstuga frÄn tidigt nittonhundratal. Det var ett oerhört primitivt stÀlle pÄ kanske 60 kvadrat för oss som inte ville vivrvla runt till Madonna och Samantha Fox.
Ett par Är in pÄ Ättiotalet ströp hyresvÀrden vÀrmen till kÄken. Nu ville man fÄ ut de sista spillrorna av husockupanterna.
Kungsgatan skulle breddas, och alla hus pÄ den vÀstra sidan av gatan hade rivits och ersatts med gula, fula tegelkÄkar i förortsstil.
Varför Ă€r det först nu som arkitekterna har lĂ€rt sig rita riktig stadsbebyggelse igen? Ănda in pĂ„ nittiotalet slog det ju upp miljonprojektskĂ„kar mitt inne i stĂ€derna. Var det billigast sĂ„? Fanns det fĂ€rdiga ritningar att skicka efter frĂ„n Hobbex?
De ockupanter som nu bet sig kvar i Slottet gjorde det för att de inte hade rÄd att hyra riktiga hyresrÀtter, eller för att de inte kunde fÄ kontrakt pÄ grund av hyresanmÀrkningar, för nu var det inte sÄ festligt att bo dÀr lÀngre. För att spola toaletterna fick man hÀlla vatten ur hinkar i holken, och tidvis stÀngdes ocksÄ strömmen av, för att fresta pÄ de bofastas motstÄnd. Annars var den enda vÀrmekÀllan spisplattorna.
Men Ànnu sÄ lÀnge var det kul i TiroltvÀtten ibland. Feta elkablar drogs frÄn gatuhuset och riktiga rockkonserter ordnades. Det knakade i den gamla tvÀttstugans vÀggar och polisen kom pÄ hÄglösa besök ibland. Efter löften om lÀgre volym och lugnare samtalsnivÄer Äkte konstaplarna och banden drog igÄng igen, svettigt, brandfarligt och hÀftigt.
Den tjugosjunde september 1986 lirade Sister James i TiroltvÀtten sÄ vÀggarna bÄgnade och det var flera hundra mÀnniskor som trÀngdes i och utanför lokalerna. Polisen kom och Äkte och kom igen och vid halv fem pÄ morgonen brann hela kÄken pÄ Slottsgatan 140 upp. NÄgon dÄre hade anlagt en brand, men ingen kom till skada. Konserten var sedan lÀnge över och folket hade lÀmnat lokalerna, och vid det hÀr laget fanns det lyckligt nog inga boende kvar i kÄken.
Det var bara den gamla ölstugan som fick stÀnga lite i förtid, ölgubbarnas Tirol. Och epoken Slottet gick i graven. EfterÄt florerade rykten om att det var hyresvÀrden sjÀlv som hade fjuttat eld pÄ kÄken, för att bli av med hela skiten, rock, ölgubbar, bisarra poeter och diskonÀtter.
Men nu dÄ, nÀr jag stod dÀr med min roliga presentpÄse i handen, med halvslutna ögon, och sÄg pÄ kvarteret som en gÄng kallades för Slottet, som numera enbart Àr spöklika minnen i huvudet pÄ gamla gubbar och gummor som jag sjÀlv, sÄ kunde jag kÀnna att det kanske Àr tiden som Àr illusionen, och att verkligheten i sjÀlva verket Àr vÄra minnen.
Man ska ju inte leva i sitt förflutna, men ibland Àr det svÄrt att lÄta bli.
SĂ„ jobbar vi med nyheter