Robins kreationer syns i hela världen
Stjärnorna har ni säkert sett och läst om otaliga gånger. Men inte personerna bakom scenen. I tre delar berättar vi om de som gör teater- och musikalföreställningar eller konserter möjliga - utan att synas. Vi börjar med Mr Arbis - Robin Karlsson, 46.
Det är detaljerna som gör det och Robin Karlsson har verkligen känsla för just detaljer.
Foto: Sandberg Niclas
Och kanske är det därför hans skapelser är som färgsprakande solar på en annars ganska grå palett. Oavsett om det är på Arbis i Norrköping, på Royal Opera i London eller på Cape Town Opera i Sydafrika. På sett och vis kan man säga att Robin Karlsson tagit sig långt i sin karriär, fast egentligen handlar de bara om ett par hundra meter. - Jag är född här borta på Smedjegatan 4, jag gick på Folkparksskolan och sedan lästa jag på frisörgymnasiet, säger Robin där han sitter behagligt tillbakalutad och äter lussebulle vid sybordet i ateljén som ligger i samma kvarter som Arbis. Han bor högst upp i huset - som Karlsson på taket. Det kan låta som att hans liv ryms inom gångavstånd, men det är långt ifrån hela sanningen. I själva verket reser han jorden runt för att hitta tyger och accesoarer, stå på scen i Skövde, på Norrlandsoperan, eller i en föreställning i Sydafrika. Han har inte ett järn i elden, eller två, snarare tio eller tolv. - Fast jag har fått tänka om lite, en dag kunde börja med foto till en föreställning på Royal Opera i London, och så till Norrlandsoperan och Maskeradbalen och så till Östgötateatern på kvällen för att göra mask och kostym, jag flög privatplan mellan städerna men det uppskattades inte riktigt av skådespelarna som alla ville ha min odelade uppmärksamhet och trodde väl inte att jag skulle klara det. - Men jag har en oerhörd koll på det jag gör. Robin är 46 år och maskör, frisör, perukmakare och kostymdesigner, men hade han fått välja hade han gått mer i sina förfäders spår. - Farmor älskade operetter och farfar fascinerades av teaterbyggnader och de tog ofta med mig hit till Arbis, morfar byggde teatermodeller och vi byggde tillsammans på somrarna. Men byggena var för stora för att jag skulle kunna ta med dem hem. Hade jag kunnat skulle jag ha byggt egna, säger Robin. Men en medfödd skada i höger hand satte stopp för Robins karriär inom byggandet. - Mina föräldrar fick veta att om jag skadade handen ytterligare så skulle den kanske inte gå att laga, de hade ju inte samma möjligheter då, så eftersom jag inte fick snickra eller hålla på med el så började jag sy. Robin jobbade som perukmakare på Östgötateatern och när det var paus hamnade han i syateljén och lärde sig tillskärning. Från syateljén tog han steget till att bli chef på Stockholmsoperans masköravdelning i fyra år, han har jobbat på Det kongelige teate i Köpenhamn, som konstnärlig ledare på Oscars med Fantomen på operan, på Cape town opera i Sydafrika och på Norrlandsoperan och nu ska han stå på stadsteaterns scen i Skövde. - Jag spelar huvudrollen Zasa i La Cage Aux Folles, säger Robin och får på något sätt sin guldkantade tillvaro att låta som vilken vardag som helst. Det kan vara kaffedoften och smaken av hembakade pepparkakor som ger den där känslan av att sitta i någons vardagsrum och småprata, men det där hemtrevliga kommer sig inte minst av att Gunn Höögh och Lotta Carlbring "småpysslar " i ateljén. - De är mina systrar, eller mina mammor, jag älskar dem, säger Robin och tittar kärleksfullt på sina "sömmerskor". Gunn håller på att ändra en vacker balklänning. På något märkligt sätt ska hon få den 20 centimeter vidare. - Att ändra kläder är fantastiskt roligt, säger Gunn och sprättar kärleksfull upp söm efter söm. I ateljén finns också Abud Hanna, han står och stryker och det pyser till av ånga då och då. De tre rör sig vant tillsammans och passar då och då på att slänga ur sig små lovord över Robin. Och det är klart att hade det inte varit för Robin så hade med all sannolikhet Arbis inte funnits idag. För det var nära att alltihop hade jämnats med marken. Istället köpte Robin Arbis. Bolaget Hus och Form består också av två föreningar. - Kostym och mask är det ena och Arbisakademin det andra, säger Robin som har lagt allt gammalt groll bakom sig. Arbis är ingen vinstmaskin, men nu efter sju år går det runt. Fast det är Robins andra verksamheter som gör att Arbis klarar sig. - Så får det vara, jag älskar Arbis, säger Robin. Om fem år hoppas han att ekonomin är stabil och att Arbis är en stiftelse. - Egentligen borde jag skänka Arbis till kommunen så att de måste ta hand om huset, säger Robin och det märks att en liten tagg ändå sitter kvar. Och taggen består nog i att han vill att alla ska förstå vilken möjlighet Arbis är för unga människor och att detta borde uppmuntras, också ekonomiskt. Om tio år tror Robin att han har gått vidare - till operan i Dubai. - Eller så kanske jag är kvar här, säger han och får det att låta som om Arbis är lika glamoröst som vilket operahus i världen som helst. Och det är kanske precis vad det är.
Så jobbar vi med nyheter