Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Ren, stunsig spelglädje

Med New York Music News, kepsförsedda tidningspojkar och mingelbefrämjande jazzmusik välkomnades vi i De Geerhallen i torsdagskväll och känslan av förväntan låg i luften. Det var ett alltigenom lyckat koncept att samla ihop alla krafter kring den pulserande staden Over There - en pedagogisk fullträff utan att skriva nå´n på näsan.

Kultur och Nöje2006-12-02 06:00
Anna Sköldh
Daniel R Thomas, till vardags bakom en av kontrabasarna i orkestern, agerade ciceron genom stadens myller och visst gav det lokal färg och atmosfär åt det hela. En extra eloge åt hans förmåga att växla mellan lättsamhet och allvar i sin miljöskildring - hela tiden på brett amerikanskt idiom.
Med pukor och trumpeter hamnade vi rakt in i hetluften i Fanfare for The Common Man. Mäktigt och tungt och komponerad av Copland. I hans Quiet City hörde vi Brynjar Kolbergsrud och Bo Öjebo på trumpet och engelskt horn, men jag uppfattade det som ett enda instrument för så samspelta var de. Ungefär som två händer på ett klaviatur i en behagfull dialog med djupdykningar och där klanger generöst omformuleras.
Kvällens mest humoristiska inslag var Coplands Four Dance Episodes ur Rodeo. Märkte hur tankarna vanvördigt vandrade till Vilda Västern-showen i High Chaparall - i djupaste Småland! Ren och skär spelglädje från orkestern gav extra stuns åt showen. Charles Ives stycke Central Park In The Dark innehåller mycket musik på liten yta och hela tiden rytmiskt komplext. Roligt och lite absort att lyssna på, man vet inte om det är på allvar eller om någon driver med en. Den täta stråkmattan fluffas upp av ett ragtime-piano och så lyssnar man till lite extra. Snyggt spelat av orkestern och dirigerat av Johannes Gustavsson som hela kvällen var noggrann och distinkt. Samma rytmiska fräschör och parodiska finess fick vi i Bernsteins Three Dances ur Fancy Free.
Efter alla dessa sprudlande, sprakande berättelser stramades det hela åt och vi samlade ihop oss i Samuel Barbers undersköna Adagio för stråkar. Så vackert!
Efter detta var jag inte riktigt mottaglig för mer musik trots att Barbers Essay spelades både tight och taggat.
Musik:
1940-talets New York
SON. Dirigent: Johannes Gustavsson
Solister: Brynjar Kolbergsrud trumpet
Bo Öjebo, engelskt horn
Värd: Daniel R Thomas
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje