Hardcore Superstar
Betyg: 4
Liten tuva stjälper ofta stort lass brukar det heta.
Skogsröjets husband Hardcore Superstar måste vara det totala motbeviset till den klämmiga klyschan.
Ni minns förstås framträdandet på festivalen ifjol när tekniska missöden fullständigt raserade ett maffigt intro och precis lagom till att göteborgarna ska inta estraden på årets röj öppnar sig himlen.
För ett år sedan vände Hardcore Superstar omständigheterna till något bra och levererade en snudd på fantastisk spelning, den här gången skiter man blankt i att lördagskvällen hastigt och lustigt förvandlats till ett kalas i svinkyla och lervälling. Det är full satsning och ingen pardon som gäller från det populära rockgänget. Inga små tuvor får stå i vägen.
Den här gången har man dessutom det faktum att det inte hänt så mycket sedan sist emot sig. Visst man jobbar på en ny platta, men det är ganska långt kvar till släppdatum och de låtar man turnerar på är i princip desamma som senast det begav sig. Som om musiken inte skulle vara god nog löser Hardcore Superstar det hela med lite pyroteknik, ett akustiskt nummer och en hiss till trumpodiet. Det är kul att titta på och gruppen levererar sin vana trogen på hög nivå.
Efter ett pärlband av tunga livefavoriter som ”Medicate Me”, ”My Good Reputation” och ”Bag On Your Head” unnar sig gruppen tillslut att bjuda på några bitar från kommande skivan som extranummer. Låt oss säga så här, blir inte ”Last Call For Alcohol” en framtida livefavorit ska jag äta upp min läckande regnjacka.
Husbandet Hardcore Superstar är mer än välkomna tillbaka till Skogsröjet nästa år igen.
Scar Symmetry
Betyg: 2
Det är ett helgerån. Falsksången och felspelen haglar från Scar Symmetry tidigt i setet. För att ta det på ren svenska, det låter fördjävligt.
Att spelsäkerheten inte är den största den här eftermiddagen kan förklaras med att ordinarie gitarristen Jonas Kjellgren fått förhinder och att Facebreaker-bekante Mika Lagreen fått hoppa in med kort varsel. Men att sången låter så illa är frapperande.
Över huvud taget gör Scar Symmetry en väldigt slät figur. De på skiva ganska intrikata death metal-låtarna blir mest ett onyanserat muller den här aftonen och då hjälper en ytterst svajig sånginsats knappast till att förbättra intrycket.
Engel
Betyg: 2
H.E.A.T tvingades ställa in och istället bokades Engel hastigt och lustigt till Skogsröjet.
Bandet som aldrig riktigt lyckats få sitt fina låtmaterial att fungera fullt ut på livescenen går ut hårt och levererar godbitarna ”Casket Closing” och ”I Am The One” tidigt, men någon vidare stämning vill inte infinna sig bland den fåtaliga publik som kommit för att titta.
Kanske beror det på att kylan börjat bita ordentligt i regnvåta kroppar, att ljudet är allt annat än bra eller att sångaren Magnus Klavborn inte känns vidare inspirerad, men det tänder inte den här gången heller för Engel.
I radiohiten ”Sense The Fire” blir det lite spontandans i de främre leden, men så mycket mer än så är det inte.
Raubtier
Betyg:3
Till tonerna av ledmotivet från barnprogramsfavoriten Björnes Magasin kliver Haparandas hjältar Raubtier upp på scenen för att smälla av ett krigsfetischistiskt smatterband av machometal.
Scenen är krönt av totempålar och det finns en viss varm charm hos Pär Hulkoff och hans mannar. Bitvis blir det lite murrigt och odynamiskt, men när alla bitar faller på plats, som i programförklaringen ”Achtung Panzer” och alltid lika medryckande ”Legoknekt”, överbevisas min tidigare åsikt att Raubtier har svårt att överföra sin Rammstein-influerade industrimetal till liveformatet.
Men allvarligt talat, den nya låten ”Lennart” om en kannibal med samma namn, vad skulle den egentligen vara bra för?
Casablanca
Betyg: 3
Med begåvade musikanter som Erik Stenemo (Melody Club), Josephine Forsman (Sahara Hotnights) och Ryan Roxie (före detta gitarrist åt Alice Cooper) i bandet borde Casablanca vara kapabla att skriva odödliga låtar. Men det är just bristen på sådana som skiljer dem från ett lysande framträdande.
Bortser man från det faktum att sångaren Anders Ljung tycker det är viktigare att han ser bra ut än att publiken har trevligt är Casablanca nämligen lysande på scen. Ryan Roxie är den självklare härföraren med stiligt gitarrlir och rapp tunga och det är skönt att se hur Mats Rubarth verkligen fått till slusk-looken och tvättat bort minsta lilla spår av att ha varit en fotbollskille. Men det starka låtmaterialet saknas.
Bortsett från ”Downtown” är det alldeles för platt.
Dawn of Silence
Betyg: 3
Hemmapågarna Dawn Of Silence har ett troget följe som röjer framme vid kravallstaketet och jobbar hårt för att få med sig även resten av besökarna som betraktar spektaklet lite på avstånd.
Gruppen spelar kompakt heavy metal som hade mått bra av lite tuffare sång (även om jag på intet sätt vill ta äran av de insatser som Patrik Johansson gör vid mikrofonen, han är duktig) och gör det riktigt bra. Om den lysande scennärvaron kompletterats av lika lysande mellansnack och de långa stämpauserna kortats ner hade det kunnat bli riktigt spännande.
Den avslutande covern på Iron Maidens örhänge ”Fear Of The Dark” som bandet snubblar sig igenom hade vi dock kunnat vara utan.
Kalle Baah
Betyg: 3
Kalle Baah är en av några få udda fåglar i den annars väldigt hårdrock- och rockorienterade uppställningen på Skogsröjet, men passar ändå in väldigt bra. En timme med avslappnat baktaksgung är precis vad som behövs bland distade elgitarrer och triggade dubbelkaggar.
Hade vädret varit strålande och marken torr hade det här varit en spelning som passat utmärkt att avnjuta från en filt i gräset en bit bort. Det är nämligen så att Kalle Baah är mer intressanta att lyssna än att se på. De står mest där rakt upp och ner och framför sina visor, helt prickfritt och med bra sväng, men utan att det är så värst spännande att titta på.
”You Are My Angel” får givetvis stort bifall och gubbarna på scenen tycks trivas ungefär lika bra som publiken framför dem. Stämningen är gemytlig. Ända tills Governor Andy kommer upp på scen och sabbar tempot.
Han är så gott som ett stående inslag på Skärblacka-hjältarnas konserter och ibland funkar det, men den här kvällen blir det mest babbligt och tungrott. Speciellt som han inte sjunger i närheten av så bra som ordinarie sångaren Pelle Johansson.