Fem månader efter sitt senaste besök i Norrköping har gruppen bytt utsålda Skandiateatern mot Flygeln och lyckats sälja hyfsat med biljetter även där. Hoffmaestro & Chraa blir bara mer och mer populära och det finns bara en enda anledning till det: Det är ett enda stort party när de står på scen.
Manskapet stormar upp på scenen med en närvaro och spelglädje som sköljer över lokalen som en chockvåg (en våg bildar även publiken passande nog lite senare när uppfordrande frontmannen Jens Malmlöf får dem att springa från Flygelns ena sida till den andra i en gymnastisk övning under The Storm).
Musikanterna hoppar, studsar, poserar och gör allt i ett sanslöst högt tempo. Det är precis det som den här elva man starka orkestern handlar om. Att dansa, att vicka på höfterna, skaka rumpa och ge sig hän inför det glada i musiken.
Reggaegung, intrikata rytmer och basdunk står som kuliss till ett intensivt samspel mellan band och publik. Det är just därför som fler och fler börjat älska dem längs turnévägen. Alla får vara med när Hoffmaestro håller hov.
Mitt i allt det uppspelt studsiga är det lätt att glömma bort det faktum att gruppen egentligen inte har mycket till låtmaterial att luta sig mot. Det är väl lite det som är meningen antar jag. Men när det efter en dryg timme börjar bli lite enkelspårigt med allt handduksviftande, chraaxande, poserande och alla upprepningar är det bara att titta på publiken.
En publik som redan innan spelningen sjunger och ropar. Som under hela framträdandet hoppar, viftar och dansar minst lika mycket som bandet och som är mer än lovligt delaktig i den karnevalstämning som råder i Flygeln.
Då behövs inget låtmaterial som kan stå på egna ben. Då är det upplevelsen som är det enda viktiga. Bandet och publiken sätter tillsammans ett ansikte på epitetet liveband.
Hoffmaestro förtjänar sin publik och publiken, ja den förtjänar Hoffmaestro.