Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Platt, rutinmässigt och slött

Kategori: Hiphop LIL WAYNE "Tha carter III" (Universal)

Foto: OLIVIER MAIRE

Kultur och Nöje2008-06-18 03:00
Nils Johansson/TT Spektra, Mikael Forsell/TT Spektra, David Stark/TT Spektra, Nils Johansson/TT Spektra, Kalle Dixelius/TT Spektra
Lil Waynes återkomst är årets mest efterlängtade i hiphopvärlden. Tre år har dröjt sedan förra "riktiga" skivan, medan hans många mixtapes har förstärkt Waynes ryktbarhet som sydstatsrapens nye Messias.Risken för anti-klimax är överhängande i såna här lägen men Dwayne Carter, som han egentligen heter, motsvarar de höga förväntningarna. "Tha Carter III" är fullspäckad av lekfull, dumsmart hiphop, där avskalad electro och jazziga funksamplingar (David Axelrod! Nina Simone!) varvas med surrealistiska "ET"-låten "Phone home" och smeksamma r’n’b-ballader med gästsångare som Babyface.Lil Wayne låter sin karaktäristiska rap glida naturligt mellan musikstilarna, med ett lojt ordflöde som hittar sin egen rytm bland alla barnförbjudna rim och skruvade betraktelser.Nya livstecken från södernföregångare som Outkast känns inte längre lika nödvändiga.Lil Wayne har tagit över tronen.Jordin Sparks är USA:s Marie Picasso, vinnare av "Idol 2007", och det här är 18-åringens debutskiva, som ju tack vare mer resurser har långt fler namnkunniga låtskrivare än vad Picassos hade. Som norska stjärnorna Stargate och svenska Bloodshy & Avant?Det gör förstås att hitlåtarna är desto fler. Jordin imponerar i spunkiga "One step at a time" och svenskskrivna "Shy boy" och "Young and in love", där hon tillåts ta ut svängarna och låta lite tuff.Men annars låter den här skivan för mesig, lite för skivbolagskalkylerad och inte alls någonting som en cool 18-åring skulle vilja sjunga in - egentligen. Som om någon skalat bort de vassa kanterna för att hitta minsta gemensamma nämnare snarare än att försöka hitta ett eget uttryck.Kanske årets mest spännande album som spelats in på svensk mark. Det unga bandet från Leeds begav sig nämligen till Malmö och producenten Tore Johansson för att få ihop debuten och efter det här lär fler göra samma sak. Tore har nämligen gjort ett toppenjobb med det här teatrala gänget. Det handlar om fyra killar som vill ofantligt mycket, som vill ta ut svängarna, leka rockopera som få tidigare lekt rockopera och som vill klämma in så mycket falsettsång det bara går på en cd.Tore Johansson har faktiskt fått de här halvvilda bestarna att hålla sig inom gränserna. Alltså gränserna för vad man pallar med i form av vad som i teaterkretsar skulle kunna kallas överspel.Det ska sägas att det tar ett par genomlyssningar att vänja sig vid Hayden Thorpes falsett och utspel och de vilda kasten mellan gammalt, nytt och musikstilar man inte riktigt väntar sig på ett modernt popalbum. Men väl där är det bara att njuta av spår som "Please sir", "Vigil for a fuddy duddy" och inte minst den så svängiga "Brave bulging buoyant clairvoyants". Sug på den titeln förresten.Redan på albumdebuten "Bright lights neon love" 2004 övertygade Melbourne-gruppen Cut Copy med sin färgsprakande, 80-talsflirtande pop som fick indieklubbar världen över att explodera.Och den eskapistiska, hook-baserade låtkvaliteten är intakt på deras försenade uppföljare.Även om bandets låtar tillåts sväva ut i shoegazing- och psykedeliapartier är Cut Copys mission främst att skapa total dansgolvseufori, med New Order som läromästare och ekon från såväl italo som eurodisco och housemusik."In ghost colours" är full av bekymmerslösa discorefränger och dekadenta lyckopiller utan djupare substans - och ibland är det precis vad doktorn ordinerade.Kategori: HårdrockDISTURBED"Indestructible"(Warner)Betyg: * *Jag har ett problem med Disturbed. Alla låtar börjar med riktigt, riktigt bra riff. Malande, hårda, suggestiva. Men sen börjar David Drainman sjunga. Och då faller kanske inte allt, men väldigt mycket. Det smärtar mig att säga det, men faktum är att det blir alldeles för mycket melodi. Det som skulle kunnat bli titanhård jävla rock, blir i stället lätt urvattnad radiorock. Jag blir nästan förbannad för att de förstör så bra riff. Och på "Indestructible" blir det tydligare än någonsin. Sluta sjunga så fint, vill man säga. Börja grymta lite, eller skrik bara. Gör vad som helst, sjung bara inte så förbannat kontrollerat och melodiöst.Kalle Dixelius/TT Spektrakalle.dixelius@ttspektra.seKategori: Dans/popSONNY J"Disastro"(Emi)Betyg: * * *Den brittiske partyproducenten inleder med franskspråkig danspunk à la Stereo Total. Rullar vidare med halvdan skruvad elektronisk Beckfunk. Allt som oftast återkommer han till 70-talet, till Sly Stone. The Avalanches ligger oftast inte långt borta.Kan tänka mig att Sonny bjöd upp till rejäl dans på Hultsfred, för det här andas såväl sommar som uppsluppet party. Live, med milslånga versioner av topparna och skippade dalar, är detta med allra största säkerhet en rejäl upplevelse.David Stark/TT Spektradavid.stark@ttspektra.seKategori: SoulJAMES HUNTER"The hard way"(Go/Universal)Betyg: * *En av världens bäst bevarade hemligheter säger Van Morrison om Hunter, som tog 20 år på sig att nå Grammygalans nomineringslista. Inte ett dugg överraskande att just Van Morrison hyllar denna soulman, de har många gemensamma nämnare. De tycker definitivt båda att allt var bättre förr. På musikstilarnas topplista placerar de båda blues och jazz som tvåa respektive trea. James Hunter är en väldigt skicklig sångare, men saknar Morrisons personlighet.David Stark/TT Spektradavid.stark@ttspektra.se//bilder:3Bildtext 1: Lil’ Wayne.Foto: AP/ScanpixBildtext 2: Bildtext 3: Foto: AP/Scanpix4Under en kort period på 90-talet var Weezer kanske världens bästa band. De gjorde sanslöst hookiga hittar som "Buddy Holly", "Say it ain’t so" och "Undone - the sweater song". Dessutom var de coola, smarta och lagom alternativa. På många sätt var de lite grann som det optimala 90-talsbandet. Sedan dess har de aldrig riktigt nått upp till den nivån. Frontmannen och låtskrivaren River Cuomo skriver låtar som andra skalar morötter, men det vill sig inte riktigt. Och när jag lyssnar på "Weezer" (deras tredje självbetitlade skiva) slås jag av hur tydligt han gått i den kanske vanligaste fällan av dem alla: Han krånglar till det. Enkelheten, rakheten, självklarheten från de första tre skivorna anas ibland. Men då kommer raskt en ackordföljd som är skitsmart, ett tempobyte som är askrångligt eller något annat helt oväntat. Det är säkert roligt för Weezer. Men jag tycker bara det är irriterande.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje