Piratlivet - den sanna historien

Skräckinjagande var de onekligen. Terror var en del av deras arsenal och många handelsfartyg gav sig utan strid vid blotta åsyn av ett annalkande piratskepp. Själva flaggan, Jolly Roger - en dödsskalle över två korsade benknotor - var en makaber påminnelse om dödens närhet. Trots att dåtidens sjömän knappast behövde någon påminnelse om livets slut.
Att vara sjöman var bland de farligaste yrken som fanns. Sjömän kunde dö på långt flera sätt än landkrabborna. Stormar. Skeppsbrott. Olyckor. Sjukdomar, tättpackade i trånga och blöta utrymmen. Matbrist, framför allt brist på färsk mat eller vatten med skörbjugg till följd. Allt detta utöver farorna vid krigföring.

Livet på ett skepp krävde disciplin. Om man ständigt levde under de ovan nämnda hoten och till råga på allt hade en sadistisk kapten eller snål kvartermästare, kan man förstå att det friare livet som pirat lockade många. Ett av fem skepp blev piratskepp!

Myteri på ett handelsfartyg var ett vanligt "karriärbyte". Ett annat var att frivilligt ansluta sig till angriparna då man blev kapad. Piraterna var de första verkligt fungerande internationalla broderskapet. En för alla, alla för en. Deras demokratiska organisering var ett hot mot existerande samhällsordning och inte bara en ekonomisk åderlåtning. Därav hårdhandskarna och svartmålningen.

Piraterna var, trots allt brutalitet, demokratiska sinsemellan. Bytet delades rättvist och sina egna lager skapade de själva. Ibland bytte de ut kaptenen om de ansåg att han var oduglig! Kvartermästare höll ett järngrepp om skeppskassan och skötte fördelningen av bytet. Han och hans ämbete var i allmänhet respekterat lika mycket som kaptenen. Det förekom mycket superi och fylleri men, märkligt nog, kvinnor var i allmänhet förbjudna på piratskepp. (Homosexuella förbindelse förekom desto mera).

Två berömda undantag till kvinnoregeln var Anne Bonny och Mary Read. Båda blev pirater och kunde döda och slåss med de bästa, och var definitivt inte sådana flickor som man gärna visar upp för sin mamma. De alternerade klädsel, ibland kvinnliga kjolar, ibland - vid strid - i praktiska manskläder. De båda tillfångatogs men undgick galgen på grund av graviditet.

Översättningen verkar bra med undantag av att East Indies Company (1690) inte kan översättas till Ostindiska kompaniet, som bildades i Göteborg långt senare.

Marcus Rediker kan sin sak och har verkligen gett ett nytt synsätt på pirater och deras verksamhet. Fotnoterna i slutet är av särskilt intresse om man vill läsa vidare i ämnet.

Information till våra läsare

Piratlivet - den sanna historien

Låt inte den överromantiserade omslagsbilden som påminner om en filmaffisch till en hollywoodsk barnfilm, avskräcka er. Innehållet är verkligen faktafyllt och ger en hel rad förklaringar till varför piraterna blev så beryktade som ondskans tjänare.