En mycket innehållsrik musikupplevelse fick vi i De Geerhallen då man på torsdagskvällen spelade en mängd olika genrer och tonsättare under samma paraply. Det givna huvudnumret var Rachmaninovs Pianokonsert nr 2 med självlysande pianisten Valentina Lisitsa som solist. Det finns någonting helt kristallklart i hennes spel där musiken liksom redan ligger mogen att skördas, självklart och utan åthävor. Hon skalar av skikt efter skikt och till slut står vi där med bara det västentliga kvar – den inre kärnan.
Rachmaninovs andra pianokonsert är ett stycke ljuvlig musik, vackert och angeläget i hela sin spännvidd. Denna mångfacettering plockar Lisitsa fram och tänjer ut så mycket som behövs för att få fram ett maximalt uttryck. De lättfotade löpningarna mot de mustigt maffiiga klangerna och en stilla kluckande botten skapar jämnvikt och ger konserten stabilitet. Hennes spel blir värdigt svalt och mycket prydligt men med en värmande klang som bottenplatta. Orkestern svarade med kraftfullt spel som matchade solistens muskler.
Svit ur Rosenkavaljeren av Richard Strauss fick stå för kvällens mest dramaturgiska inslag med operamusikens hela paljett på samma bräde. Dirigenten Michael Francis lyckades hålla liv i hela sviten och hittade uppiggande ingångar i musiken. Mer Strauss blev det med Wiener Blut Walzer men då med förnamnet Johann dy. Igenkännandets glädje spreds hos publiken när vi hörde den smäktande wienervalsen med konsertmästaren Mikael Wenhov som stilsäker solist. Elegant både framfört och dirigerat!
Hårt arbetande bleck och slagverk mötte vi i Charivari av Heinz Karl Gruber. Här hörde vi en intensiv framåtanda i ett stycke musik som både vara tyngande hotfullt och jazzigt uppkäftigt. Konserten inleddes med A Sudden Recollection: Le Jardin des Plantes av Jonas Valfridsson, ett av finalbidragen från kompositionstävlingen The Anne-Sophie Mutter Fund. Spröda spretiga trådar och infall som tecknats ner i fina ljudkulisser och detaljerat utmejslade reliefer fick tonsättarens Parisminnen att få liv och skimmer.