"[...] över alltihopa finns en blinkning, en humor, en värme som gör texterna till en spegling av en samtid som vi alla känner igen oss i. Pernilla Andersson vill man vara kompis med, utbyta erfarenheter och le tillsammans med. För hon sätter ord och musik till det som vi alla ibland funderar på men inte är i närheten av att kunna formulera" löd juryns dom i torsdags och precis så är det.
Pernilla Andersson är en manad berättare, så väl i sina sånger som i sitt mellansnack. Hon förlorar sig gärna i sina beskrivningar av sin verklighet och finner sig flera gånger fångad i långa utläggningar. Inte publiken emot, den fullsatta salongen slickar ivrigt i sig av berättelserna bakom de berättande texterna.
Precis som hennes låttexter handlar det om ganska reflekterande tankegångar och sångerskan är inte rädd för att sätta ner foten och faktiskt säga vad hon tycker.
Riktigt lika djuplodande blir det inte musikaliskt. Som trio gör Pernilla Andersson och medmusikanterna Dan Berglund och Fredrik Rönnqvist visserligen bra ifrån sig, men det känns bitvis som att det saknas en dimension i musiken. Kanske är det avsaknaden av en trummis som gör sig påmind.
Det hindrar dock inte att flera låtar blir minnesvärda.
Publiken applåderar naturligtvis lite extra åt Desperados som tog Andersson till Andra chansen i Melodifestivalen tidigare i år och i Dansa med mig finns något längtansfullt, smått drömskt.
Innan de obligatoriska extranumren infinner sig tillslut också den där magin som saknas tidigare när uppskattade Johnny Cash & Nina P framförs i en själfull version.
Pernilla Andersson visar också att hon inte bara är duktig på att berätta själv, utan att hon dessutom har gott handlag med andra artisters material. Cornelis Vreeswijks Saskia sjunger hon tidigt och Norrköpings egen Plura föräras också en hommage när "Huvudet högt" framförs innan hon avslutar vackert med Olle Ljungströms Jag och min far"och drar för ridån med Monica Zetterlunds Att angöra en brygga.