Släng alla kartor
Memoarer mitt i livet 1992-2012
Marcus Birro
Damm förlag
Att recensera en bok, en föreläsning, en pjäs av Marcus Birro är som att ge sig ut på ett minfält. Tidigare har han alltid velat att recensionen ska handla om innehållet, inte om honom som person. När han nu väljer att ge ut sina memoarer blir det en omöjlighet.
Boken har sin början 1992, en dag när Marcus Birro som vanlig är bakfull. Och försörjs av sin mamma. Det är det som kvinnor är bra på. Ta hand om Marcus Birro. För det som slår mig direkt är hans avsaknad av kvinnliga förebilder i yrkeslivet. Däremot avverkar han och låter sig avverkas av ett antal flickvänner, engångsligg och korta relationer boken igenom. Någon enstaka kvinnlig förläggare får hans tacksamhet. Varje år inleds med vilken skiva, bok och Thåström som är det årets bästa. Två gånger är det kvinnor - Karin Boye vilken han även återupptäcker några år senare tillsammans med Edith Södergran. Thats it.
Med det sagt kan jag konstatera att Marcus Birro ter sig aningen endimensionell. Och samtidigt är han långt ifrån enkel och förutsägbar.
För honom själv har det dock alltid varit förutsägbart att han ska bli författare. Gång på gång återkommer han till att han känner sig menad för att bli författare.
? 1994 blev mitt andra år i rad som jag inte gav ut något. Utåt och om någon frågade rörde det mig inte i ryggen. Men i hemlighet plågade det mig. Jag kände mig som en ständig medelmåtta. Jag dög väldigt lite till. Jag fick panikattacker när jag tänkte på hur livet skulle bli om jag aldrig mer fick ge ut en enda bok. Tänk om mitt öde var att sitta bland invandrarna och vraken inne på Västerhus och dricka öl till frukost. Tänk om jag faktiskt inte var menad för det som kändes som om det blivit nedlagt i mig ända från födseln?.
Lite storhetsvansinne uppblandat med tillfällen av klarsynthet och självinsikt.
Han säger själv i boken att han är så trött på giftet som ständigt får honom att vilja synas, att alltid vilja visa upp sig och sitt liv och applåderas.
Några ?vanliga? jobb har han haft under åren, vid de enstaka tillfällen samhället tvingat in honom i ekorrhjulet. Men han hörde inte hemma där, varken enligt honom själv eller enligt andra.
För det är i strålkastarljuset han hör hemma. Vid de tillfällen jag sett honom på scen berättande om sin senaste bok, sitt liv, har han varit fantastisk. De kvällar jag hört honom i Karlavagnen i P4 har han fångat mig totalt.
När han sa sig kandidera till partiledarposten i Kristdemokraterna fångade han mig totalt igen - fast av helt andra orsaker. Men han vill ju vara sån. Spontan utan den svenska eftertänksamheten. Och det finns det ju inget förbud mot. Men det är som att han gång på gång slår undan fötterna på sig själv.
Under sina år i Norrköping, som man kan se som ett kliv upp på karriärstegen från Göteborg och till medielandskapet på Söder i Stockholm, var han ofta en snackis. Både i staden som prisade honom och på de redaktioner han jobbade. Marcus Birro berättar i boken om när han sa upp sig från konkurrenten, men han nämner inte att han gjorde samma sak på Folkbladet. Detta efter att först ha hotat med att säga upp sig eftersom han menar att jag är en usel skribent som visserligen hade skrivit en positiv recension, men utan att ha förstått något. När sedan kulturredaktören vid ett senare tillfälle recenserade en teaterföreställning baserat på hans manus sa han upp sig som krönikör.
Han har dock fått lite rätsida på livet, som gift småbarnspappa och egenföretagare har han tagit sig långt ifrån ungdomsåren kantade av fylleri, vilsenhet och längtan bort. Han har gång på gång klättrat upp på scenen igen, för varje gång med ännu en bok, ännu en föreställning, ännu ett projekt som dämpat fallen och gjort vägen upp lite kortare för var gång. Han kan vara så briljant. Och så barnslig.
"Släng alla kartor" är patetisk i sin rätta bemärkelse, precis som Marcus Birro själv.
