ÅRSTIDER
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent och solist: Lara St. John
Musik av: Vivaldi, Bach och Piazzolla
De Geerhallen Norrköping
Att årstider kan gestaltas på olika sätt fick vi erfara i De Geerhallen under torsdagens konsert med samma namn. Solisten Lara St. John var i sig en sådan solist som hittade underliga och annorlunda vägar in i musiken men även tonsättarnas tolkningar var vitt skilda.
St. John musicerade tillsammas med SON:s stråkar och fungerade även som dirigent. Enda skillnaden mellan henne och övriga musiker var att hon stod upp och hade ett stråk av grönt i klänningen - i övrigt var hon verkligen ett med orkestern. Det ger effekt med en så närvarande musikant, då spelas musiken verkligen tillsammans. St. John har i övrigt ett helt oortodoxt sätt att ta sig an sitt instrument och jag kan bara buga mig för hennes konsekventa hållning som var en blandning mellan "fullt ös" och "må det bära eller brista"! Och visst - det bar och det rockade och man lyssnade.
I Vivaldis De fyra årstiderna gnabbades hon med medmusikanterna, diskuterade och kommunicerade, och fram kom en eruptiv cykel av fysisk musik där glissandon står som spön i backen på de mest oväntade ställen. Egentligen tror jag att St Johns styrka låg i att hon just sprängde gränser och gjorde det oväntade, visserligen med stor musikalisk integreitet och skärpa men ändå - inte helt okomplicerat! Lyssnarörat fick ställa om sig från den vanliga förutsägabara trygga barock-lunken för att kastas ut i någonting annat. Nyttigt!
Bachs Violinkonsert nr 2 blev därpå en liten mellanakt att samla ihop sig på. Tungt och organiskt men ändå livfullt presenterades de tre bekanta satserna. Symfoniorkesterns stråkar hade en tuff afton och presterade på topp i sin funktion som solist på scen. För det blev en form av dubbelkonsert kvällen igenom och alla var på tå vilket krävdes för att få till finishen! Att St John har en konsekvent inställning till sitt musicerande märktes i PiazollasBuenos Aires Fyra Årstider. I sak spelades den musiken med samma våghalsiga och fartfyllda intention som Vivaldi och tog därmed rejäl fart. Som lyssnare hisnar man till när gränser sprängs och musikaliska sanningar får omformuleras. Sånt är nyttigt!
