Andreas Mattsson
Knickedick, Stadsmuseets
innergård
Publik: Ett knappt hundratal
**
Sångaren, som för den breda massan förmodligen är mest känd för att ha stirrat stint framför sig och sjungit om att allt inte varar för evigt som frontman i Popsicle under det glada 90-talet, smyger oförargligt upp på scenen med sitt kompband.
Han har varit med i framgångsrika poporkestrar, skrivit musik till andra stora artister och till teve, men när han musicerar under eget namn handlar det om allt annat än stora gester. Han målar med små penslar, trevar sig fram genom låtar som i grunden är vackra och bräckliga. På skiva, vid rätt tillfälle, kan det vara fantastiskt, men det kräver sin man och sina förutsättningar för att få det att fungera på en konsertscen.
Förutsättningarna den här kvällen är väl så där. Kvällen är ljum, nattens kommande regnväder ligger fortfarande många timmar fram i tiden och sommarens sista suck ligger i luften på ett snudd på bitterljuvt sätt.
Det hade kunnat vara början till något storartat. Men gården är minst sagt glest befolkad och efter att duktiga förbandet Calidus bjudit på The Strokes-marinerad ökenrock känns de få församlade inte så värst hungriga.
Inte heller kvällens huvudperson känns jättetaggad. Jag ska inte säga ointresserad, men minst lika trevande som de lågmälda popsånger han plockar fram och det hade behövts betydligt mer än så för att besegra den här kvällen.
Materialet hämtas företrädelsevis från årets skivsläpp Kick Death?s Ass och det är förstås inget fel på snygga serenader som Parklands, The Taste Of Big Cities eller 24 Bar Boogie, men de växer sig aldrig riktigt stora.
Kvällens höjdpunkt, Where The Wave Breaks från 2006 års The Lawlessness Of The Ruling Classes, är lite för ensam om att gnistra.
Andreas Mattsson borde vara en subtil och älskvärd kontrast till den svulstiga fulkultur som utspelar sig på Kungsgatan, men han når inte riktigt fram på Knäppingens innergård och det utdragna extranumret I Am Seventeen blir mest en transportsträcka mot slutet.
Tyvärr.