Emil Jensen har mycket att säga.
Emil Jensen har mycket viktigt att säga.
Därför blir problemet med hans skivor ofta att texterna tar så mycket överhand att musiken mest tycks finnas där som ett nödvändigt ont. En ursäkt för att få framföra alla välformulerade betraktelser av samhället och dess invånare.
Det blir lätt lite trist, rent musikaliskt.
På scen är det dock en helt annan sak. Emil Jensen är en enastående estradör och i hans föreställning tillåts hans musik och hans snack ta ungefär lika stor plats.
Därmed fungerar musiken snarare som sköna andningspauser där publiken kan ta in och smälta allt som han precis har sagt.
För det är inget snack om att det är när han ställer gitarren åt sidan och kliver fram till mikrofonen med munlädret välsmort som Emil Jensen imponerar som mest och verkligen har sin publik i sin hand. Han är en ordkonstnär av stora mått och kan få de mest triviala av små meningar att mynna ut i ordvrängande och språkliga krumbukter som blir till långa klockrena monologer.
Bitvis är det ren stand-up mannen på scenen ägnar sig åt, men just när man vant sig vid den karaktären ömsar han skinn och blir till en rimmande estradpoet. Hela tiden med ett vässat ordförråd och snillrika vändningar.
Men det är inte vilken lustigkurre som helst som ställt sig på scenen. Även om Emil Jensen med sina vassa samhällsbetraktelser och reflektioner över sakernas tillstånd har väldigt lätt att locka sin publik till skratt finns hela tiden ett gravallvar under ytan. Mannen i rocken är inte bara festlig, han har väldigt mycket budskap också.
Han ondgör sig över likgiltighet och människors sätt att bete sig mot varandra. Visst är det politiskt så det förslår många gånger, men han tassar smidigt längs med osynliga linjer för att inte bli någon plakatviftande, pekfingerpekande agitatör som skriver folk på näsan.
Det lyckas han med. Han lockar snarare till eftertanke och sår frön till egna reflektioner.
Som sagt, Emil Jensen har mycket viktigt att säga.
Därmed ska man inte glömma bort att det är en musikalisk afton också. Sångaren har ett tre man starkt kompband av multiinstrumentalister med sig och de gör riktigt fina tolkningar av hans låtar, företrädelsevis hämtade från senaste skivan "Rykten".
"Lite väl John och Yoko" och "Växlande molnighet" gör störst intryck och som helhet är det en väldigt medryckande afton.