Från (skenbart?) lätt och läckert à la Amadeus Mozart till djupaste avgrund à la Allan Pettersson. Så olika men ändå så lika, så skilda liv men ändå kantade av samma djupa existentiella frågor. Visst hör vi lättheten i Mozarts så älskade Pianokonsert nr 21, ja det är den från Elvira Madigan.
Visst rycks vi med av Pöntinens glasklara spel, skönt avspänt med lätthet i anslag och attityd. Han integrerar solostämman finstämt och försiktigt i den lilla behändiga orkestern men det finns bra drag i dynamiken och man saknar ingenting i uttrycket. Det undersköna andantet framfördes med en tidlös touch och tematisk fräschör. Pöntinen har auktoritet men samtidigt en sensibel hållning i framförandet. Dirigenten Christian Lindberg log nöjt med all rätt. En halvtimme med av oss numera välbekanta och ganska lättillgängliga Mozart byttes efter paus mot en diametral kontrast.
Då spelades 60 minuters monumental musik, mörk och mastig på gränsen till avgrundsdjup i form av Symfoni nr 13 av Allan Pettersson som fick sin Sverigepremiär. För att hitta in i musiken valde jag att fokusera på några av de instick i symfonin som kunde erbjuda någon form av förlösning. En utdragen förlossning utan smärtlindring har ju även den sina glimtar av förtröstan och tilltro, så även lyssnandet av en Petterssonsymfoni. I nr 13 hittade jag sötman i en sökande ådra, viljan att återfå fotfästet när det skakar och en strävan efter jämnvikt. Harmoniskt läckert brasstema bjöd på lindring, läckert liderliga stråkar tröstade och en ensam trumpet manade till kamp.
Orkestern var briljant och spelade som om det gällde livet. Något som dirigenten Lindberg också tycktes uppmana till. Inte en slagfigur var den andra lik men alltid med precision och skärpa. Rytmerna stod på huvudet och stråkdragen bytte riktning omotiverat och brutalt till sin karaktär. Aldrig insmickrande, alltid kompromisslöst - så måste man förstå en Petterssonsymfoni för att stå ut med dess avgrund. Norrköpings Symfoniorkester gjorde med sin Sverigepremiär Nr 13 stor rättvisa och när finalen satt rakt in i kaklet visste vi att vi hört någonting mycket speciellt.