Om konstens inverkan på livet
Hamnarbetarhustrun Maria Larsson får ett nytt livsinnehåll när hon börjar fotografera. Dessutom upptäcker hon saker om sig själv. Och två ensamma engelska mellanstadiegrabbar blir vänner när de på video gör en amatörvariant av den första filmen om den hatiske Vietnamveteranen Rambo. På DVD har Folkbladet sett Jan Troells senaste film och en engelsk komedi av regissören som filmade Liftarens guide till galaxen. Båda handlar om hur konsten, i anspråkslös form, förändrar människor och deras liv.
MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK
Regi: Jan Troell
I rollerna: Maria Heiskanen, Mikael Persbrandt, Jesper Christensen m.fl.
Sandrew
Maria Larsson, hamnarbetarhustru i Malmö och Limhamn för hundra år sedan, får en helt ny självkänsla och styrka när hon börjar fotografera människor och händelser i sin vardag. Jan Troell berättar, på höjden av sin förmåga som människoskildrare och bildberättare, om att bli något av konstnär i det lilla och därmed växa som människa.Maria Heiskanen gör nog sitt livs filmroll som hemmafrun Maria. Hon har inte så stora eller svåra spelscener, sådana fanns det fler av i Troells Så vit som en snö (1997), som berättade samma historia fast med flygkunnighet i stället för fotograftalang. Det starka i filmens bild av Maria Larssons bildningsgång händer inuti henne, och det gör djupt intryck på åskådaren. Följderna av hennes utveckling, förmågan att kräva eget utrymme och trotsa den halvalkoholiserade, otrogne maken som hon av inlärd religiositet stannar hos, tillhör socialmelodramens standardmönster. Men det berättas lättfattligt, känsligt och urstyvt i alla enskildheter, fast man kan tycka att fotot, bruntonat i gammal ateljéfotostil, gör tidsbilden alltför vacker. Det blir inte så fängslande kärvt och ruggat som i Troells svartvita Här har du ditt liv (1966).Maria Larssons eviga ögonblick, Så vit som en snö och Här har du ditt liv handlar alla om personlig utveckling genom att utveckla en talang. Så kan man minska sin vanmakt och röra sig i samhället, som på allvar börjar formas av folkbildning och demokrati. Steget efter att utvandra till USA är att bli begåvad amatörfotograf eller, som Marias man, bli åkeriägare efter åratal av besvikelser och nedärvd pessimism. Det är en av Mikael Persbrandts finaste filmroller hittills, i hård konkurrens med Jesper Christensen som generös yrkesfotograf.
SON OF RAMBOW
Regi: Garth Jennings
I rollerna: Bill Milner, Will Poulter m.fl.
Mitt liv som hund tänker man rätt ofta på medan man ser Son of Rambow. Båda filmerna är sorglustiga historier om ensamma barn, vars fantasi sätts i rörelse av dagsnyheter, musik, filmer och böcker.Här handlar det om en osannolik och händelserik vänskap mellan två mellanstadiegrabbar, en mobbad och en mobbare, båda faderlösa och ensamma. Den mobbade är teckningsbegåvad men förbjuden att se på TV och film eftersom hans troende familj är med i Plymouthbröderna. Den filmbitne mobbaren tvingar honom att stjäla rekvisita och vara stuntman i en version av Sylvester Stallones första Rambofilm. Den ska han skicka in till en talangtävling, och han filmar med videokamera, modell tidigt 1980-tal då handlingen utspelas. Fågelskrämmor och längtan efter en far, vänskap och gemenskap präglar amatörfilmandet, liksom en fransk utbyteselev i syntpopparkläder och hans fantasier om japanska ninjor. En sängbunden pensionär, som kläs ut till Rambo, spelas av den gamle engelske komikern Eric Sykes, oförglömlig för alla svenskar som en av hantverkarna i Plankan på TV.Filmandet blir varmhjärtad fars full av barnslig påhittighet, lite som Be Kind Rewind.Men i botten handlar det, liksom i Mitt liv som hund eller Stand By Me, om att med blandade känslor lämna barndomen. Garth Jennings (som gjort rockvideor med Blur och REM) berättar bra, lyhörd för både barn och vuxna, allvar, melankoli och spex. Tidsfärgen ser realistisk ut men är mest nostalgiskt färgstark och vacker. Duran Duran, Siouxsie and the Banshees, The Cure och Depeche Mode hörs.
Så jobbar vi med nyheter