”En natt i Havanna” är gjord av långfilmsregissören Lucy Mulloy och producerad av Spike Lee. Känslan av autenticitet förstärks av vetskapen att Mulloy har bott på Kuba och att filmen är inspelad på plats (numera förbjuden att visas där).
Närvarokänslan är hög, utan att någonsin ha varit på Kuba känner du som tittare att det är verkligheten du får uppleva. I den här filmen berättar Mulloy om Lila och Elio, tvillingsyskon som står väldigt nära varandra.
Deras relation förändras när Elio börjar arbeta på ett hotellkök och lär känna kollegan Raúl. Starten är stark. Atmosfären, poesin i bild och ord, Lilas gåtfulla berättarröst, det naturliga skådespeleriet (av amatörer) och vandringen på en stig på väg mot något större. Men filmen kommer av sig och börjar stagnera. När en timme har gått känner jag att jag suttit i en och en halv timme. Paniken sätter in, måste jag sitta kvar en halvtimme till?
Lustigt nog vänder filmen precis här. Trådarna börjar knytas ihop och intensiteten tar fart. Filmer om Kuba är svåra att lita på. Även om regissörer och producenter inte har någon politisk agenda är det svårt att inte undra om någon haft för avsikt att styra dina tankar åt ett speciellt håll. Finns det någon baktanke? Därför jobbar filmteamet i motvind, måhända en orättvis sådan.
Ibland känns ”En natt i Havanna” som ett försök till den ultimata Kuba-historien. Allt ska få plats: machojargongen, misären, flyktförsök, politik, korruption.
Mulloy hade vunnit på att skala bort delar. Då hade hon haft rum för ännu större karaktärsfördjupning samtidigt som berättelsen hade blivit mer fokuserad.