FÖRÄLSKAD I ROM
Cnema
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Alec Baldwin, Roberto Benigni, Penélope Cruz, Jesse Eisenberg, Ellen Page m.fl.
2 klappor
Det är inte Woody Allens sämsta film, den har han redan gjort några gånger. Men trist nog är det ännu en av de halvbra filmer han gjort de senaste tio åren, en oinspirerad blandning av småroliga kärleks- och sexförvecklingar och kraftlös satir över kändislivets tomhet och löjlighet. Sensmoralen är att nya erfarenheter och falska livsmål lär oss att uppskatta det vi redan har. De flesta av skämten är svaga kopior av sånt som Allen gjorde bättre för längesen.
Bäst är några okända italienska skådespelare, som spelar i italiensk stil och alltså är fräscht annorlunda än Allens vanliga medelklassamerikaner. Ellen Page som en ung, egotrippad aktris, som förvrider huvudet på en student, säger sina repliker med en del av den äkta Allenska beskheten och karikatyrkonsten. Dessutom är hon den bästa av filmens alltför många typer som imiterar Allens röst och gester. Alec Baldwin är överraskande bra som samvetets livskloka, illusionslösa röst i studentens inre öra. Men själva situationen var roligare i Allens pjäs En gång till, Sam (1969, filmad 1972). Penélope Cruz som godhjärtat fnask är bra på att spela lågmält rolig på italienska. Mästerfotografen Darius Khondji visar Roms berömda byggnader, pittoreska gränder och lyxiga privatträdgårdar i gyllengult och andra mättade färger. Så som storstadsromantikern Allen vill ha det.
Roberto Benigni, en lysande komiker i sina egna filmer, har en pinsamt tunn roll som kontorsslaven som blir berömd för att han och hans vardag är så vardagliga. De nygifta småstadsbornas oväntade erotiska upplevelser i Rom är en allmän härmning av Den vita shejken (1952) av Allens idol Fellini. Operatenoren Fabio Armiliato spelar begravningsentreprenör som kan sjunga lysande, men bara i duschen, och alltså gör så även på scenen. Hans manager, som driver honom till det för att lindra sin egen dödsskräck, spelas av Allen själv. Han är som vanligt den orosfyllde, deppige intellektuelle, nu en gnällgubbe i tidlös komedistil, utan den gamla skärpan i sina svarta judiska vitsar. Han har blivit mildare med åldern, men hans arbetsglädje driver honom fortfarande att slita hårt på sin skämtrepertoar.
