Augustifamiljen vill inte gå av scenen.
Efter ett långt set och ytterligare ett knippe extranummer som avslutas med stora känslor tittar herrskapet på varandra. De flinar. De nickar. Och så fortsätter de. Efter att ha snubblat sig igenom en halv version av discohiten "Mr Saxobeat" sker ett kort rådslag och så langas ytterligare några bitar ut till den törstande publiken.
Det sker, som det tycks, helt improviserat och svajar kanske lite mer än i ordinarie set, men är ändå imponerande tight i Beatles-hiten "Twist and Shout" och plågan "LaBamba".
Det är det här sista som verkligen accentuerar att Augustifamiljen är en skara oerhört skickliga musiker som verkligen älskar att spela.
Annars har tillställningen en känsla av kamratträff över sig. Bandet, förmodligen mest känt från sin roll som husband i På spåret och som kompband åt ingen mindre än Håkan Hellström, har nämligen med sig sångarna Magnus Carlson (Weeping Willows) och Love Antell (Florence Valentin).
Ett omaka par kan tyckas, men de visar sig komplettera varandra på ett synnerligen gott sätt när de med jämna mellanrum byter av varandra på den trånga scenen. Carlson med sin drömska, snudd på fantastiska stämma och Antell med ett energiskt scenutspel och imponerande driv.
Augustifamiljen spelar covers så själfullt som om låtarna vore deras egna och innan vi kommer fram till det där smått kaosartade slutet är det ett pärlband av hits och klassiker som kablas ut i subtilt arrangerade versioner.
Det spelar ingen större roll om det är Kim Larsen, Morrissey eller Chris Isaak som tolkas, det låter oerhört bra oavsett. Sångarna tillåts också göra en och annan av sina egna dängor. Love Antell sjunger "Stjärna där" med oefterhärmlig energi och Magnus Carlson plockar fram singelspåret "Det värsta av allt" från sorgligt bortglömda plattan "Allt är bara du du du" som landade i början av millenniet. Det är fina stunder.
Men det är under spelningens andra hälft som det brinner som mest. Antell lockar naturligtvis fram både jubel och utdragna applåder med Florence Valentin-hiten "Pokerkväll i Vårby Gård", men det är hans egensinniga version av Imperiets "Kriget med mig själv" och en våldsam rockversion av Billy Braggs svängiga "A New England" som verkligen får den pittoreska innergården att brinna.
Som för att lägga band på de skenande energierna smyger Magnus Carlson in den alltid lika smäktande Weeping Willows-melodin "Broken Promise Land" mot slutet.
Hade det inte varit för att det måste vara tyst klockan elva är jag ganska övertygad om att tillställningen fortsatt en bra stund till. Jag hade inte klagat om så blivit fallet.