2013 har precis börjat. Ett nytt år med nya möjligheter. Jag slår vad om att de flesta människor har avlagt flera nyårslöften. Framförallt om att börja träna. Och precis som vanligt krävs det ett skohorn för att komma in i träningssalarna. Men det brukar ju inte vara i all evighet som tur är.
Nyåret tillbringade jag på förlossningen tillsammans med mina kollegor och julledigheten har jag tillbringat med familjen. Vi har haft massor av härlig kvalitetstid tillsammans med både pulkaåkning och spelkvällar.
På annandagen råkade vi ut en spännande händelse. Det var nog en av få gånger som jag var extra glad över att jag inte är lätt som en fjäder. Både Joakim och jag fick visa musklerna och ta hjälp av våra kroppstyngder ordenligt.
Låt mig berätta! Vi hade varit på en trevlig middag hos mina föräldrar och skulle åka hem. Väglaget var verkligen långt ifrån det bästa. Och just då ångrade jag att vi hade gett oss ut på vägarna över huvudtaget. Mina föräldrar bor på landet. Vägen dit och hem var rena rama isgatan utan en tillstymmelse till saltning eller sandning. När vi skulle hem hade det dessutom fryst på ännu mer. Bilen slirade hit och dit på vägen och däcken ville inte ta fäste någonstans. När vi kom till den sista backen kom vi inte längre. Med hjärtat i halsgropen satt jag i passagerarsätet och konstaterade att jag skulle vara glad om vi kom hem överhuvudtaget. Halvvägs uppför den sista backen tog det nämligen stopp. Sakta men säkert kanade bilen nedför backen igen. Vi hann kana en rejäl bit innan handbromsen äntligen tog. Jag vill lova att vi alla hann tänka många tankar innan vi stannade. Där är stod vi i det becksvarta mörkret! Joakim gjorde flera försök att komma vidare, men däcken spann och isen sprutade.
Det enda vi kunde göra var att ställa oss bakom bilen på isen och putta på samtidigt som pappa försiktigt gasade. Barnen var rädda och Joakim och jag hade ett rejält adrenalinpåslag när vi sköt på allt vi orkade. Vi la både snö, gräs och pinnar bakom däcken för att få bättre fäste. Efter mycket kämpande och gungning av våra kroppstyngder lyckades vi få bilen över backkrönet.
Mitt i stressen och rädslan slogs vi och framförallt barnen av en viktig gemensam insikt, efter julens frosseri av mat och julklappar. Nämligen att i en akutsituation där man fruktar för sitt liv eller hälsa är ingenting viktigare än familjen och dem man älskar. T.ex. läsplattorna som barnen fick i julklapp betydde ingenting för dem när vi stod där i backen. De hade lätt kunnat offra både läsplattor och andra prylar för en garanti om att vi skulle ta oss hem välbehållna. Det materiella är ingenting värt i en sådan situation. Men visst lockas vi alla att tro att prylar är så oerhört viktigt för oss. De skapar ett habegär som successivt bara ökar allt eftersom vi köper eller får saker. Det styr oss mer än vi själva tror och är medvetna om.
Efter vår upplevelse i halkan ställer jag mig trotsig mot detta materialistiska samhälle med ett nyårslöfte om att istället och fokusera mer på kärlek, omtanke och gemenskap. Efter backträningen i halkan tillsammans med maken Joakim har jag fått en insikt om att mina barn troligtvis kommer att minnas vår gemenskap mer än sina surfplattor när de väl är vuxna och tittar tillbaka på sin barndom.
