Folk som ringer hit och frågar efter kultur -och nöjesredaktionen blir alltid lika förvånade när jag svarar att det är jag som är kultur- och nöjesredaktionen. De får samtidigt en lite större förståelse för att Folkbladet inte kan bevaka precis allt som händer. Jag kan inte vara på hur många ställen som helst samtidigt. Så därför känns det extra roligt när det ringer en läsare, en gallerist eller någon jag skrivit om för att tacka. Som säger att man har gjort ett kanonjobb och att kultur- och nöjessidorna är jättebra.
Min äldsta dotter som i vår är färdig kulturekonom säger att det är ett PR-trick som institutionerna använder sig av för att skapa ett förtroende hos media.
Jag avfärdar henne genast.
För annars skulle det ju betyda att det jag skrivit egentligen kunde vara helt ointressant och alldeles onödigt. Kanske idén med att följa Cabaret inte var en så bra idé när allt kommer till kritan. Klart det är. Jag tror ju på förändring. Jag tror ju att en ung tjej som recenserar filmer är ett alldeles utmärkt komplement till en lite äldre man, och vice versa såklart. Jag tror på respekt inför de som jag skriver om, de jag intervjuar.
Men jag tror också på en ömsesidig respekt.
Att de respekterar mig och mitt jobb. Ett jobb som jag tycker varenda människa borde vara avundsjuk på. Det här jobbet innebär nämligen att man får träffa sådana folkliga älsklingar som Björn Gustafsson, konstnärer som Jan Stenmark, döttrar som Nils Poppes och framförallt får man möta så många människor som man inte själv kanske skulle ha valt, men som visar sig ha betydelse för resten av ens liv. Det får man visserligen göra som allmänreporter också, men för mig har skapandet alltid inneburit en sorts extra glädje. En lust, en längtan.
Nåja, jag ska försöka ta med mig den känslan på mina kommande jobb. För det är ju så att kassörskan på Viberga, svetsaren på fabriken, lokalpolitikern och arga tanten, har precis lika mycket att berätta som den största av författare. Det gäller bara för oss journalister att låta alla människor komma till tals. Och att skriva deras berättelse med respekt.
Så visst förstår jag om Sara, medan hon torkat bajs från den rosenskimrande barnrumpan, pratat ett språk som ingen över ett år förstår, tvingats bli så där outhärdligt morgonpigg som vissa barn verkar vara, tryckt kudden över huvudet och för trettielfte gången undrat hur det kommer sig att pappan sover vidare lika oberört som vore de barnlediga och sovande på ett hotellrum med aircondition och room-service, längtat tillbaka till Folkbladet.