Nu är det långt till allt

Långt till värmande valborgsmässoeld. Långt till sena middagar i skuggan. Långt till fredagar. Långt till lönen. Långt till jul. Långt till nyår. Långt till solvarma ryggslut. Långt till semestern. Långt härifrån. Men vi står ut år efter år. Januari efter januari. Det eviga mörkret. Becksvärta. Becksvarta kvällar. Nätter som aldrig tar slut. Mornar som aldrig går upp. Melankoliens tid. När julgransbelysningen slocknat. När ögon slutat tindra, när fukten lämnar glöggstinna glas, funderar jag på att surra fast en pannlampa med silvertejp, en som aldrig slocknar, en vattentät. Som en diskokula i helvetet. En evig skärseld som ständigt håller mig vaken. Långt från vinterkräksjuka och fuktiga fötter, bruna kuvert och trångsynthet. Långt från Hollywood. Långt från kvinnor inte mer än skelett. Botox sprutandes ur öronen. Rakblad utmed smalbenen. Någon annanstans. Någonstans där diamanterna är gratis. Som om något någonsin är gratis. Som om vita linjer vore lagligt. Som om de dämpade ångesten. Och inte tvärt om. Feelgoodfilmer utan lyckliga slut. Januari som en enda lång bakfylla. Och ändå. Ljuset. Som stjärnor en klar natt när vinden tiger still. Som åkrar dränkta i månljus. Som längtan som studsar genom tunnlar av mörker. Och ljuset är inte ett tåg som rusar mot dig. Ljuset är lyckan. Ingen som rycker undan tillvaron och tvingar dig ner på knä. Ingen ondska som når. Inget slagfält utan vinnare. Utan förlorare. När januari fylls av förtröstan. När januari bara är början. Aldrig slutet. När täcken dras över oss av helt andra orsaker än försök att dämpa grått gryningsljus. Det värmer oss. Vi värmer oss. Och som vi värmer oss. När det smala ljuset inte längre gör ont. När strimmorna inte silar smärtan. När ljuset växer varmt och vilt. Som de hårda bubblorna i Pol Roger. Som ett sprudlande skratt som sjunger när det når mig. Som rullar över mig. Hela mig. Som rullar mig in under täcket igen. Som sakta, sakta får mig att öppna ögonen. Om än ett i taget. Som får mig att våga. Och jag andas i din mun. Din luft. Syrefattig och begagnad. Håller mig vid liv. Jag andas ut. Och in. Och ut. Och det gör inte ont. Inte någonstans. Och jag är inte religös. Ödet finns inte. Vi slumpar fram vår tillvaro likt kulor i ett tombolahjul. Vi vinner och får välja något från översta hyllan. Kladdiga av sockervadd. Krockade som radiobilar. Fumliga. Förvånade över lyckan. Och inget mörker tynger oss som vi själva. Vi reser oss, borstar bort småstenen från knäna, kavlar upp ärmarna och tar oss igenom ännu ett vintermörker utan slut. Bara för att vi törs. Bara för att vi kan.

Information till våra läsare

Nu är det långt till allt

Det gråa i månader, snöglopp och våtvarma omslag. Dagar som aldrig vaknar. En värld fylld av människor man vill slå. Bara för att hålla sig varm. Någon att trycka sig mot. Bara för att hålla sig varm. Mitt i januari är det långt till allt.